Jag borde gissat det, men jag blev ändå förvånad när det stod två maskklädda tvärhand höga gestalter i trappen.
Bus eller godis, frågade de aningen tufft.
Oj, sa jag. Det får väl bli godis!
Jag väntade på en reaktion, men ungarna hängde lealöst och det är klart, ska man nu vara ett lik så ska man.
Just med tanke på kvällen, döden och min ångest över denna hade jag köpt lösgodis. Jag roffade åt mig en näve, som jag slängde ner i det närmaste spökets plastpåse. Då såg jag att även den andre gasten hade en påse med några godisbitar i.
Så du har också en påse, sa jag Vill du kanske busa istället?
Responsen uteblev. Likstelhet. Möjligen kunde jag ana hur mungiporna for neråt bakom masken. Snabbtänkt som jag är fattade jag mig och sprang de få stegen till köket, rev åt mig en ny näve gott, för att sedan pricka påse nummer två.
Jovisst, kan andar bli tacksamma, och den här duon verkade sväva av lättnad och steg mot våningsplanet ovanför. Bö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Seriöst, skyller du på alla-helgona för att du köpte godis? Det tror jag inte en sekund på! Godis smakar väl alltid gott, dödsångest eller inte?
Jag vet inte om man ska sätta någon tillit till Bob Dylans ord i den här låten. Han har ju ofta visat sig vara en notorisk lögnare.
Men det är kul att se Nick Cave tillsammans med Skönheten och Odjuret.
Asd, okej då, det bor väl en liten godisgris i mig :)
Håller med Jah, orden är vad de är, men jag blir lika glad över den låten var gång jag hör den
Skicka en kommentar