På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.
Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.
Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Hemma på min gata alltså!
Historien började fint, "med tunnelbana på väg ut på landet". Det vore verkligt alla tiders. fast dröjer nog innan de kommunala hjälpmedlen når så långt ut.
Lantisarna får ha en egen familj tills vidare...
Du kommer att bli förvånad när du möter samma kvinna här ute....
Min gissning är att du är 43 år. Du har läst John Ajvides bok men inte sett filmen, du har god kontakt med din tandläkare trots att du har sågat ner några tänder.
Stämmer denna bild?
Fin post. Jag gillar ditt småknasiga, lyriska men också rätt lakoniska sätt att skriva (så gissa mitt yrke).
Jag håller med eva n i alla avseende förutom att jag tror att slowmo har sett filmen, jag tror han har sett alla filmer.
Nästan alla rätt, Eva, förutom att hörntänderna sitter där de sitter. Jag antar att jag sett Låt den rätte komma in, jag har bara inte öppnat dörren. Givetvis har du rätt, Stenstorp, men ibland blir jag faktiskt glatt - och sorgligt - överraskad av det som projiceras.
Glömde, Eva, du är svensklärare. Engelska också, kanske?
Skicka en kommentar