Resrytmer

För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.

Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.

Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.