Gammal, grönbete, George

Sjönk ner framför Up in the air och gladdes av sarkasmerna om tekniktilltro och relationsrädslor. Att människor inte ska behöva träffas är ett av filmens teman. Och om man träffas är det för att göra slut – i det här fallet, den här filmen, sparka någon från jobbet.

Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.

Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.

Gamla färger och nya

Saker och ting är inte vad de brukade vara. Moderaterna har gjort en kovändning när det gäller kvotering i bolagsstyrelser. Det är positivt och strongt men någonstans tror jag inte på den nya (eller är det den gamla) arbetarrörelsens utspel, som snarare kommer att utvecklas på samma sätt som den socialdemokratiska kärnkraftsfrågan. 2014 är deadline för de blå.

Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.

I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...

Framåt marsch

Det har gjorts listor om ditten och datten den senaste tiden. Avslut, eller i varje fall summeringar, är bra och jag hade själv gärna hakat på med de grymmaste eller gladaste replikerna på film, de värsta övergreppen såväl i Sverige som i världen och såklart den aktuella listan över populära scenarion vid vilken tidpunkt luften på jorden tar slut. Mina tio bästa stunder från det gångna året respektive decenniet skulle givetvis radas upp.

Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.

Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.

Massor av män

Tjänade pengar i dag men var allt för trött för att kunna glädjas ens över de små detaljerna. Musiken blev en ö att trampa till och jag lyssnade på Jam i kubik. All mod cons och Setting sons spotifyade jag två gånger var. Att det blev en dubbel beror mest på att jag ville ha sällskap. Sedan internettade jag dagstidningen Guardians (dryga året gamla) filmprogram som innehöll en ivrig och initierad intervju med John Sayles om hans blues-Alabama-svängiga Honeydripper, som jag såg häromveckan och som nog finns på dvd. Saylessnacket följdes av ett möte med Jon Savage som gjort en Joy Division-dokumentär. Det följdes av min egna youtube-jukebox med Curtis och killarnas musik. Idel snubbar, och ja, det är väl en sådan dag. Symptomatiskt nog så snubblade jag över en medpassagerare, manlig såklart, när jag skulle ta mig ur tunnelbanevagnen.

Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.

Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.