Det har bara att göra med en känsla,
men en mycket stark sådan. När jag tänker på hur Stellan
Skarsgård agerar i Den enfaldige mördaren hör jag trumpeterna som
Johnny Cash sjunger om i The man comes around.
Sedan tänker jag på den fattige
arrendatorn som Nisse Ahlroth spelar. Och i samma veva far fabrikören i
Hasse Alfredsons gestalt förbi samt pengarna som brinner.
Jag är inte rädd för fanatiker eller
terrorister eller islamister eller kristna men jag darrar en aning
över att den ekonomiska bollen snurrar i allt högre hastigheter –
och att dess bana ska antas vara stigande. Hela tiden.
Grabben
har en musiklista, som han pluggar in. Först hör jag Here comes the
summer med Undertones. En stund senare ljuder Shadowplay med Joy
Division. De låtarna lyssnade jag på i hans tonår.
Att
verka i det fördolda och komma på lösningar som skapar trivsel är
min melodi. Makt utan ansvar är alldeles förträffligt. Det blev
jag varse i dag. (Jag kan inte beskriva ytterligare, för då
riskerar jag ju att avslöja min tillbakahållna position.)
Men
kroppen hänger och jag gick hem tidigare. När grabben kom hem
tyckte han synd om mig. Sedan bad han mig agera valexekutör. Av
skolan hade han och en tjej fått i uppgift att välja
en kvartett ur klassen som senare i veckan ska baka till lärarnas
studiedag. Han hade skrivit ner namnen på alla i klassen på lappar
och lagt dem i en skål.
Välj
fyra stycken, bad han.
Jag
gjorde vad han önskade.
Jag
hade kunnat välja själv, men jag ville att det skulle gå
demokratiskt tillväga, förklarade grabben.
Var
du och din klasskompis med på lapparna, frågade jag.
Nej,
svarade han.
Varför
inte det?
För
att vi inte vill baka. Och för att vi bestämmer, sa grabben.
Nu
ska jag i egenskap av Sight & Sound-prenumerant välja min
kandidat till posten som Brittiska filminstitutets guvernör. I
morgon är förrättningen över, och det gäller att passa på så
att min röst blir hörd.
Min fru och jag åkte bil i dag. Målet var att titta på ett hus som kan fungera som såväl slappstuga som fotoarkiv för en ansenlig mängd glasplåtar. På vägen tog vi en ambulerande fika. Till kaffet köpte jag en kanelbulle och min fru en vaniljbulle. Vädret var grått och trist. Det duggade mest hela tiden. En del ös blev det också. Med Roy Orbisons 25 mest framgångsrika singlar som ackompanjemang. Både A- och B-sidorna. Yo te Maria gillar jag skarpt. Det låter som en kliché, nej, det låter väl som om flera schabloner staplades. Men. Så mycket mer behövs inte.
För
en massa år sedan lyssnade jag mycket på Tom Verlaine, sångaren
och gitarristen som en gång var med i Television. I en intervju jag
läste citerades en kompis till Verlaine och menade att Tom och Tomas
använde sig av liknande bildspråk. Dagen därpå sökte jag upp
Tranströmer i bokhandeln och köpte min första inbundna bok till
fullpris. Världen öppnade sig ytterligare.
VMi rugby pågår och det böljar från tv:n. När bollen spelas i
sidled och ena laget rullar upp det andra stannar tiden. Vissa
spelare bär en huvudbonad och hårtestarna sticker ut så att
huvudena ser ut som kaktusar. Det höjer temperaturen. Spelet ser
tufft ut men inte ojust. Och framför allt verkar man ha en ödmjuk
inställning till motståndaren. Jag tycker att fler sporter kunde
lära sig av det. Såg i går Frankrike mot England och fransmännen
var det klart bättre laget. Annat var det i förrgår när det svenska
fotbollslandslaget rullades upp av finsk fantasi. Ändå slutade
matchen med en viktoria för Sverige. Man brukar säga att bollen är
rund. I fotboll ska vi tillägga, i rugby är medlet och
förutsättningarna annorlunda. I det spelet skipas rättvisa.
Flyt
och rättvisa. Jag vet inte hur Tomas Tranströmer skulle uttrycka
sig. Har Tom Verlaine sjungit om de storheterna. Jag får återkomma
i den frågan. Eller behöver jag verkligen det? Det nya zeeländska
rugbylandslaget, All blacks som det kallas, formulerar sig ju på det
här viset:
Nya Zeeland lirade för övrigt envetet i dagens kvartsfinal mot Argentina. Spännande semifinaler väntar på lördag och söndag.
Ibland när jag känner mig bedövad måste jag ta mod till mig och inbilla att hela världen ligger framför mina fötter. Senast jag gjorde så så gick det mindre än tio steg innan jag stötte på en bekant. Vi hälsade och det var inte bara jag som var så otroligt glad och studsade gatan fram.
Jag betalar skatt och är stolt över det. Helst skulle jag pröjsa än mer men då borde jag i rättvisans namn tjäna ytterligare när jag knegar. Ibland kan jag känna mig som Åke Söderblom eller nåt, och helt plötsligt utropar jag ”Tjenare, tjenare." eller "Ere nåt vajsing?”
Det kan ta ett tag innan det går över. Då är det bra att lyssna på en bra låt.
Jag är den jag är och jag har svårt att förstå varför en professor fuskar. Fakta är för fakta. Och känslor är känslor. Och bananer är schyssta.
Drömde härom natten att jag körde bil från passagerarsätet. I skarpa ordalag försökte jag förmå föraren, att ändra kurs. I själva verket var det jag som satt bakom ratten. Det var såklart ingen lustig känsla och snart var återvändsgränden ett faktum.
I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.
Känner mig aningen nostalgisk och lite vemodig. För någon vecka sedan var det 30 år sedan sångaren Ian Curtis tog sitt liv. I stället för att skriva en rad om hur New Order lirade konsert på ett år senare funderar jag vidare på fenomenet Curtis och Joy Division och att det på många sätt råder en förvirring kring vad som hände, hur det skedde och varför.
Jag har börjat lyssna på Boney M igen och tänkte att New York city från Take the heat off me kunde passa som pausmusik. Men den finns inte som musikvideo, så här kommer klassiska (eller hur det nu ska uttryckas) Daddy cool.
Och jag vete tusan om inte Curtis någon gång kollade in hur Bobby Farrell skuttade på scenen.
Hur det nu var eller är, så består mycket från det 70-tal som en gång var.
En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...
... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.
Originallåten har den här tappningen:
Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.
(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)
Tjänade pengar i dag men var allt för trött för att kunna glädjas ens över de små detaljerna. Musiken blev en ö att trampa till och jag lyssnade på Jam i kubik. All mod cons och Setting sons spotifyade jag två gånger var. Att det blev en dubbel beror mest på att jag ville ha sällskap. Sedan internettade jag dagstidningen Guardians (dryga året gamla) filmprogram som innehöll en ivrig och initierad intervju med John Sayles om hans blues-Alabama-svängiga Honeydripper, som jag såg häromveckan och som nog finns på dvd. Saylessnacket följdes av ett möte med Jon Savage som gjort en Joy Division-dokumentär. Det följdes av min egna youtube-jukebox med Curtis och killarnas musik. Idel snubbar, och ja, det är väl en sådan dag. Symptomatiskt nog så snubblade jag över en medpassagerare, manlig såklart, när jag skulle ta mig ur tunnelbanevagnen.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
När det begav sig tyckte jag att Sju tre-projektet var en naiv förhoppning att luckra upp gränser, för att besöka ondskans domäner. Verkligheten överträffade som bekant dikten.
Nu har kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en reportagebok om teaterföreställningen och några av de inblandade på scenen och bakom kulisserna. Intressant är att artikeln, skriven av Annika Persson, ger exempel på hur Åsbrinks förhållande till dramatikern Lars Norén (Sju tres upphovsman) svävar på både intima och distanserade moln, och hur Åsbrink nog haft gränslösheten som sin stora drivkraft i arbetet med boken.
Jag svävade väl inte på moln men det var en väldigt trevlig upplevelse att livelyssna på Bo Kaspers orkester, när de framförde Undantag med den fina refrängen:
”du och jag är vi ett annat slag är vi ett undantag du och jag?”
Konserten gick av stapeln på Mosebacke och kvällen gnistrade av värme. När jag blundade föreställde jag mig allteftersom att jag stod på en färja i grekiska skärgården. Bandet lirade och de båda trumpeterna fick allt större utrymme och applåderades taktfast av delfinernas tjatter. Och jo, havet trummade små virvlar och skummet yrde. Friskt, salt, beskt.
Som avslutning gavs Vi kommer aldrig att dö. Här är den först med Ernst-Hugo Järegård sedan med orkestern.
Brottets bana kan vara lockande och cykelrummet i vårt hus nallades på en tvåhjuling för tredje gången på kort tid. Än mer upprörande var att grabbens mountainbike fallit någon klåfingrig på läppen. Det känns som ett övergrepp, sa min fru. Jag vet inte varför, men jag får dåligt samvete, sa grabben.
Såja. Sorgen över förlusten har ännu inte helt hunnit gro, och grabben växer likväl. Han och jag cyklade (han lånade min frus hoj) till biografen för att se en film för åldersgränsen straffmyndiga. Public enemies passade som handen i handsken – eller fingret på avtryckaren.
Filmen visade sig vara en välproppad actionrulle som fyllts av svulstiga dån och bombastiskt smatter, vilket knappast är konstigt när bankrån, 1930-tal och depression hör till ingredienserna. De obligatoriska loja scenerna som successivt pumpas upp med adrenalinstinn tuppfäktning innehöll dock ett flertal ironier, vilket gladde mig och många andra i salongen, grabben inkluderad.
Men, men, men. Emellanåt blev det tjatigt med allt flörtande med våld och lagbrott, kanske för att jag känner mig så innerligt ointresserad av att bryta mot lagen, ens i fantasin. Och hur mycket fetischism ska man egentligen behöva tåla?! Stundom fanns det ingen ände på alla vapenmynningar och växelspakar. För det är som så att Michael Mann, som regisserat filmen, inte är en virtous utan snarare en elefant som bullrar och brölar – många gånger med stil, ska jag tillägga. Kanske har du sett hans klumpedunsakter Heat med Pacino, De Niro & Kilmer och Collateral med Foxx och Cruise. Bom, bam, bäää.
Tillbaka till 30-talets Chicago så gillade grabben effekterna, såväl bild som ljud, kring kulsprutorna. Och jodå, jag håller med, det lät rått och det såg klumpigt ut att strida – och döda – med den tidens vapen. Dessutom kändes fräscht att titta och lyssna på. Vi båda var överens om att Johnny Depp var bra – utan att prestera ett höjdarspel, vill jag dock invända. Sista scenen är sådär fint smetigt hollywoodsk, ungefär som en lätt grillad marshmallow. Du gråter redan när den smälter i munnen.
Det är en sorglig film, berättade grabben för min fru när vi kom hem.
Dessutom har Billie Holidays musik en väsentlig del i det hela.
Var på Gotland förra veckan. Den anslående naturen skilde sig inte så mycket från andra vykortsmiljöer förutom att det var aningen kargare, kanske friskare skulle du säga, och både himlen och havet hade nog aningen annorlunda blåa nyanser än jämfört med fastlandet, i varje fall när jag tittade uppåt respektive mot horisonten från land.
Varje (eller i varje fall varannan) morgon cyklade jag och ena hälften av mitt värdpar runt Visby. Asfalten rann nästan genom hjulen och det gick väldigt lätt att trampa. Kanske berodde det på gotländskan som jag introducerades till under första kvällen på ön. Theresa Anderssons toner fick mig att gapa. Och smälta. Jag kan tillägga att frukosten därpå slank ner som en oljad kedja i ett eko från en sal av stenar. Det rasslade skönt och vara nanande gott.
Grabben, min fru och jag åkte med klinker ock kakel till landet, som håller på att renoveras. På vägen köpte vi golv. Väl framme träffade vi hantverkarna, som är duktiga och än så länge ska ha heder för sitt arbete. Sedan fikade vi. Och efter det hoppade vi i sjön. Det var aningen kallt, men så var det bara mitt andra dopp i år.
På hemvägen somnade grabben, och min fru och jag doade till Marvin Gaye, James Brown och några till. Efter att jag för första gången lyckats backa med ett släp köpte vi thai. Maten smakade inte så värst, men med Oppigårds Summer Ale blev det en höjdarmåltid. (Grabben drack läsk.) Sedan tog det inte många minuter innan mina ögonlock släppte kontrollen.
Jag vaknade lagom till att på tv se Kenenisa Bekele leka sig till vinst i femtusenmetersloppet i Rom. I samma tävling smällde Tyson Gay till med 9,77 på hundra meter. Snart vankas jordgubbar.
Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes tvåtexter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.
Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash. Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i. Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?
Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.
Mikael K Nilsson kallar jag mig. Jobbar som journalist. Tråcklar med kulturen, mänskliga uttryck och en och annan naturupplevelse. K:et står för Konstantin.