Den
gångna veckan hade jag svårt att sova några nätter. Kanske oroade
jag mig för tomtens framkomlighet. Inget botar insomnia som några
minuters tv-tittande. Problemet den här vargtimmen var att jag
fastnade framför en intressant intervju med den brittiska skådespelaren Juliet Stevenson. Hon berättade att hon ofta kände sig tvungen att påpeka
för regissören hur platt filmrollen, som hon skulle gestalta, var
skriven – företrädselsevis av en man. Ibland fick hon gehör för
sin kritik, ibland inte. Samtidigt ville hon givetvis jobba. I Skruva
den som Beckham, Being Julia och Tillbaka till Yorkshire har vi fått
en antydan om hur hon kan tolka.
Att
verkligheten i den anglosaxiska filmindustrin kan beskrivas på det
sättet är sorgligt, även om det inte är märkligare än att
styrelserummen fortfarande annekteras av honom och lågbetalda deltidsarbeten
innehas av henne.
Därför
är Bridesmaids ett unikum. Av Kristen Wiigs manus (tillsammans med
Annie Mumolo) och spel blir blir jag så glad att jag kissar på mig,
ja, till och med gör i byxan. Kanske någonting håller på att
hända på andra sidan Atlanten - och på andra sidan Engelska
kanalen. Vem vet, Juliet Stevenson kanske kan skörda en komplex
karaktär eller två.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar