Uppsluppet och annat

Fejar och donar lite och har lyssnat på P1 hela eftermiddagen. Bortsett från nyheterna och ett program om Kirsty McCall är jag osäker om programledarna driver med mig. För några minuter sedan debatterades en staty föreställande Lennart Hyland. Pjäsen av den populäre numera bortgångne programledaren har flyttats och det har orsakat en rad protester. Ett par prominenta chefer på Sveriges Radio fick försvarat flytten. ”Nordegrens bästa” heter programmet. Händer det att radion sänder tabbar? Var det här en sådan? Är det legio att på nyårsafton i radion förmedla en allmän uppsluppen stämning? Eller hör jag det jag vill höra?

Under nästa år vill jag att sommarens bränder i Grekland inte enbart förklaras av klimatförändringarna. (Så var till exempel fallet i en Dagens Nyheter-artikel för några veckor sedan.) Mycket är fortfarande oklart kring katastrofen, vilka människor som direkt bidrog till den och vilka deras motiv var. Jag hoppas dunklet skingras och att de ansvariga ställs inför rätta.

När jag tänder ljus i kväll tänker jag på befolkningen i Kenya. Måtte situationen efter valet inte urarta ytterligare.

Under året har jag blandat högt med lågt. Bland alla rökare i krysset och allt utspillt bläck vill jag nämna en kulinarisk höjdare: grönsaker i ugnen, så enkelt men så fantastiskt gott.

För övrigt gillade jag Lennart Hyland och hans hörna när det begav sig. Men Carl-Gustaf Lindstedt som gubben i lådan var min absoluta favorit.

En väg till hjärtat

Andrea Arnolds ”Red Road" var den bästa filmen jag såg under det gångna året. Den handlar om en vakt, spelad av Kate Dickie, vars arbete går ut på att titta på övervakningskameror och till polisen rapportera eventuella lagöverträdelser. Kylan och kontaktlösheten i vaktens liv är så påträngande att jag fick andnöd i biografen. Vändningarna som följer är ruggigt spännande och går spikrakt in i hjärtat. Hyr den.

En vision av kött och papp

Långt där borta i bakhuvudet minns jag tv-serien om den hyllade och bespottade August Strindberg i Thommy Berggrens gestalt. Då var figurerna mondäna, miljöerna prunkande och intrycken överväldigande. I tv-dramat om den blivande författaren, sänt i går och i förrgår, är tonen sävligare. Lite osäkert stapplar sig scen efter scen och bildar efter ett tag och några omständliga turer en dramatisk kropp. Det krävs ett stort mod, att på just det här sättet iscensätta en berättelse. Och det krävs en massa respekt. Respekt för ordet, för aktörerna och inte minst för teatern.

Manusförfattaren Peter Birro har en poäng, när han inte låter rollfigurerna svara ”Ja” eller ”Nej” gentemot varandra. I stället vecklar August, Siri, Olle och de andra ut sig i resonemang, lustifikationer och syrligheter. Till en början stördes jag av det stela skådespeleriet och den pompösa tonen hos den unge Strindberg i Jonas Karlssons tolkning. Sedan köpte jag hela framtoningen, och herregud, vilken yngling har inte varit ung, tuppig och suicidal och sett sig som den ende i hela världen värd att beundra. Dessutom uppskattar jag de tidlösa temana i ”Strindberg” om dels civilkurage, dels hur stoltheten gror och till slut blommar ut hos den unge läkarstudenten, journalisten och bibliotekarien August.

Skavankerna i serien är många; de syns tydligt och medvetet. Förr om åren, kanske så sent som förra året eller till och med i våras, skulle jag kritiserat regissören Stig Larsson för hans tveksamhet vad gäller regin och för att han liksom obstinat vägrar att tänka i bilder eller låter bli att redovisa sin visuella vision i form av ett drama med bilder lika starka som ämnet – August – i fråga.

Nu förbluffas jag i stället av dualismen och spänningen i och från den återhållsamma regin, som låter replikerna gå in i varandra och spinna en tråd, som ledsagar mig i 1870-talets Stockholm. Paff är jag över är att Stig Larsson verkar nästan ointresserad av bilden som sådan, men det är bara som det verkar. De skitiga bilderna med ömsom platt ömsom skarpt ljus, med tydliga, stundtals tråkiga ”pappiga” kulisser återspeglar handlingen med dess många tomma gester (créme de là créme-kulturen) och än fler tvära kast. Larsson, fotografen Rolf Lindström och de andra i kompaniet skulle kunna beskyllas för att ha tur, men de har uppenbarligen arbetat enligt en klar linje genom seriens båda avsnitt. De har haft en vision och gestaltat den.

Jag kommer att tänka på Roy Anderssons senaste film ”Du levande” med den stora skillnaden att bilden i ”Strindberg” är mycket mindre vackrare men att skådespelarna verkligen agerar och har handfasta, rent utav köttsliga repliker att artikulera. Säger en bild mer än tusen ord? Inte alltid, definitivt inte i ”Strindberg”. Det är en av anledningarna till att jag kollade på serien.

Helvetet bröt

För en gångs skull bröt helvetet löst. Det var inte kul och den här arbetsdagen har varit ryckig, skön och tråkig om vart annat. Snart hemgång.

Agera i familjen

Enligt biografin ”Fassbinder – en resa mot ljuset” hade den tyske regissören en idé, som han försökte förverkliga med ”sina” skådespelare. Var och en av skådisarna skulle återskapa situationer – svåra trauman, ömma ögonblick etc – som de varit med om tillsammans med och utsatts av sina föräldrar. Skillnaden nu var att de inte skulle gestalta sig själva utan sin mamma eller pappa.

Jo, vi får besök av en av mina föräldrar. Jag erinrar mig väldigt lätt men har ingen riktig vilja att ge igen. Tur är väl det, eftersom jag inte riktigt agerade barn som liten utan i stället tidigt intog en vuxenroll i familjen.

God Jul.

Manliga blickar – och kvinnliga

Bak, tutte, snippa. Många gånger har vi sett nakna kvinnor på film. Ofta blir rollfigurerna, och inte minst skådisarna som gestaltar dem, objekt, mera sällan subjekt. Det här gäller inte enbart porrfilm utan i hög grad helt vanlig, rekorderlig, spännande, ja, det kan till och med röra sig om en seriös spelfilm.

Kvinnan ska behaga den manliga blicken. Hon framställs som passiv – i sängen, på golvet, i poolen – gärna i ett vagt motljus förutom de intima kroppsdelarna som är fokuserade med porrig punktbelysning. All yours, baby.

Blickar tvärtom är sällsynta. När jag i veckan såg en film med uttalat kvinnliga perspektiv på en manlig kropp hajade jag till. Cuba Gooding Jr är mannen vars kropp iakttas och beundras utan krusiduller. Förvisso visas aldrig snorren, men vad gör det när den fasta blöta baken och resten av kroppen för den delen i duschen återges enligt alla konstens voyeuristiska regler: helbilden på mannen i duschen avlöses med motbild på iakttagerskan och sedan närbild på nakna huden och så vidare.

Vad jag kanske ska tillägga är att den kvinnliga rollfiguren något skamset smög iväg när hon märkte att mannen kände sig betraktad. Som dramatik fungerade det ändå hyfsat, och poängen gick fram: He was all hers.

Men. Hade en kvinna stått i duschen och en man varit voyeuren, skulle mannen förutom att kolla även agera. Nu passerade någon scen innan de släppte på kläderna och titlarna. Om hon eller han tog initiativet minns jag inte, för i ärlighetens namn är ”The contract” (svensk titel; originaltitel: ”Shadowboxer”) en usel kärleksdramaactionthriller.

I filmen spelar Helen Mirren en yrkesmördare, som har Goodings figur som inte bara partner och älskare utan också som styvson. Att hennes karaktär sedan är sjuk i cancer gör det hela ytterligare komplicerat och då har jag inte ens återgett huvudintrigen. Hur som helst så tjejen som suger åt sig den goodingska kroppen liras av Vanessa Ferlito. Hon agerar med stora, trånande och inte minst trovärdiga ögon. Jag gillade de här kvinnliga blickarna och jag kände hur det pirrade till både i magen och mellan benen.

Efteråt försökte jag erinra mig någon liknande scen, där en man betraktas av kameran och bilden vilar på det manliga. Det var inte lätt. Till slut började jag tänka på ”Betty Blue” och killen som Jean-Hughes Anglade gestaltar. När han visas efter knullen (det är väl just ordet ”baisser” som används i filmen?) är han alltid naken och just för att snoppen dinglar så skönt och ledigt är han så intagande. Jag minns att jag tittade på de scenerna ömsom med mitt kvinnliga jag ömsom med mitt manliga och mådde toppen. Anglade-filmen hade såklart kvaliteter som Gooding-rullen inte var i närheten av.

Hur som helst så känns det mer nyanserat när objekten är både damernas och herrarnas. Då blir baken som smaken – delad.

Sådan glögg

I går kväll satt vi i köket och drack glögg och käkade pepparkakor och olika ostar i goda vänners lag. Inte alla som vi bjudit dök upp, och sådant är det. I dag ringde en granne, en av dem som inte kommit. Han ursäktade sig och sa att han tagit fel på dag. Sedan tillade han att kvällen varit synnerligen tråkig. Han och frugan hade glott på tv och pustat och han hade även tackat nej till ett glas vin.

Hur vi hade det i köket? Mysigt, snackigt, gott. Sådant är det.

Tur och skönt

En dag med massa och volym, intäkter och kostnader och så lite innehåll – till formen. Jag hade lust att veva armen mot både en och annan. Tur att jag gjorde en avslappning igår. Skönt att köra skiten ur mig på kvällens träning.

Tetrapacksflikar

Vi har alla våra sätt att öppna ett mjölkpaket. Vi drar av en liten eller stor flik, eller så kanske vi låter tetrapacksresten helt sonika sitta kvar med följden att varje gång vi häller ur paket dinglar stumpen.

Liten, stor, dinglande. Det spelar ingen roll för mig. Vad som spelar roll är om fliken rivs av men inte hittar vägen till återvinningen. Vad som än mer spelar roll är när tetrapacksbiten glöms bort av personen som rev av den och totalt ensam i världen ligger på bordet, diskbänken eller rent utav faller för att bli liggande och tryckande på golvet. Stackars lilla flik! Du ska ingen annanstans än till återvinningen. Du vet det men inte alltid din omgivning.

Jag blir knäpp när min fru glömmer bort fliken. Jag blir fly förbannad när grabben låter den ligga. Tänk på fliken. Tänk på miljön. Tänk på mig. Allt det där vill jag ropa, men så hejdar jag mig. För det är inte alltid så lätt att sätta sig vid bordet, stå vid diskbänken eller dansa på golvet. Att riva av en låt kan faktiskt vara lättare – och upplevas som mycket mer meningsfullare – än att riva av en flik. Jag börjar förstå det, och så värst knäpp eller förbannad blir jag inte längre.

Vad jag försöker säga är att fliken gör det mödan värt. Att leva, att hata, att älska. Som Povel Ramel sjöng en gång: ”Det de små, små detaljerna som gör det.” Och så kommer jag att tänka på den fantastiska filmen ”Livet är underbart”, där James Stewart spelar frustrerad idealist, som överväger att begå självmord, eftersom han tycker att han inte har förverkliga sig, men som i ett ögonblick, en enorm scen – när han håller den trasiga räckknoppen i sin hand – förstår livets vidd och nyanser.

Frank Capras film brukar visas på tv varje jul. Så sker även det här året. Kolla på SVT2 på annandagen. Klockan kvart över två.

En ny Höök

Nya avsnitt av kriminalserien ”Höök” ska spelas in, nu med Cecilia Ljung i huvudrollen. Hon har kvaliteter - kolla på ”En uppstoppad hund” - och kan säkert fungera som ett rivjärn, men jag kommer att sakna Anna Petterssons tolkningar, förståelse och helgjutna spel.

Alla andra skådisar från första omgången stannar kvar. Tur är det. Utan Siv Erixons medverkan vore projektet dödsdömt.

Sandlådan

Jag trodde sandlådan låg längre bort. Jag har grus i ögonen, och bilden av mig själv har naggats i kanten.

Sår och individer

Försäkringskassans styrelseordförande Inger Efraimsson har avgått. All heder åt henne.

Att vara långtidssjukskriven och samtidigt behöva söka ett arbete, nej, det fungerar inte. Socialförsäkringsministern borde veta bättre. Det är nästan så att jag önskar att jag kunde iscensätta en Hans Chrunak: hosta på henne och hennes stab, så att de inte dör, nej, inte alls, men väl bli allvarligt sjuka.

När man eller kvinna är allvarligt sjuk behövs ingen uppmuntran i form av statligt tvång. Såren måste få läkas. Det finns ingen mätbar universallösning i form av att efter sex månaders sjukdom är man eller kvinna frisk nog att söka ett arbete. Varje människa är en individ. Läkeprocessen är individuell. Att det ska vara så svårt att förstå det.

Jag undrar om de borgerliga förståsigpåarna upplevt eller ens varit i en svår livssituation. Och om de har de erfarenheterna har de säkert valt att utföra lobotomi på sig själva för att kunna vara fria att inte låtsas om vad sina erfarenheter – och sina smärtor. Vid närmare eftertanke har personerna ifråga redan skurit av sig. De visar ju att de inte har förmågan att känna empati för drabbade medmänniskor. Basta!

I rörelse

Jag har stått stilla väldigt länge. Ibland får jag till det, oftast inte. Det handlar inte bara om ord utan också om dialoger, föreställningar, närvarande.

Att jag nu rör på mig, stapplar fram är som en uppenbarelse. Det är det närmaste en religiös känsla jag kommit och jag känner mig både hurtig och uppblåst men det är faktiskt som så att jag lever.

Årets vackraste

När året nu går mot sitt slut och alla listor över de gångna tolv månaderna sammanställs hade jag en idé att ranka de bästa, eller ännu hellre de vackraste, filmscenerna. Vid närmare eftertanke visade det sig vara lättare sagt än gjort. Därför väljer jag en scen: årets vackraste alla kategorier.

Den är ett samtal mellan tre människor. Två av dem talar i telefon med varandra.

En kvinna pratar med sin älskare på andra sidan luren. En manlig beundrare iakttar henne i en lokal mitt över gatan. Ju ömmare hon pratar med sin hjärtevän desto intensivare föreställer sig beundraren vilken underbar kärlekskonversation han har med kvinnan han betraktar och är djupt förälskad i.

Regissören Nadine Labaki spelar själv rollen som kvinnan. Hennes motspelare heter Adel Karam. Han fyller i hennes ord, hon svarar honom (givetvis utan att veta om det). Scenen är iscensatt med en förtjusande och förförisk lätthet. Replikerna strilar lika skönt som om de vore vattendroppar mot hud. Spelet från Labaki och Karam (den tredje, mannen på andra sidan luren varken ser eller hör vi) utstrålar en sådan glädje och sensualism att jag vid minnet av dem blir knäsvag. Deras leenden är markanta och mysiga.

Klippningen har gjort mycket av jobbet i scenen, men rytmen fanns nog redan i manuset. Filmen, ”Caramel”, är en libanesisk dramakomedi.

Curlingviktoria

Lag Anette Norberg vann curling-EM i går förmiddags. Det märkliga är att sportjournalisterna glömmer bort att skriva om det fantastiska landslaget som under säsongen 2005-06 lyckades komma etta i EM, VM och OS.

Riktas fokus mot stenar på is rör det sig mestadels om herrarna. Den gångna mästerskapsveckan var inga undantag. När ”Peja” med kompani åkte på idel torskar publicerades det notis på notis. På syn höjd syntes damernas siffrorna i resultatbörsen.

Förväntades svenskorna bara göra sin plikt i en sport och klass utan konkurrens? Rubriken på DN:s förstasida i dag summerar medieinställningen: Ännu ett EM-guld till Lag Norberg. Bah.

Tarkovskij och jeans

I går läste jag i Svenska Dagbladet en vacker inledning till essä utifrån Andrej Tarkovskijs film ”Spegeln”. Tyvärr fyllde textförfattaren Steve Sem-Sandberg ut sin artikel med hänvisningar dels kring några av Tarkovskijs andra filmer, dels kring hans person, antagligen för att driva sin tes att konflikterna mellan privat och allmänt samt inre och yttre är gemensamma drag i den ryske regissörens filmer. Varför är det så viktigt för så många av dagens journalister att sudda ut gränser mellan enskilt och offentligt?

”Spegeln” är en av mina favoriter och jag minns med glädje scenen där den åldrade mamman ringer på en dörr, upptäcker att hon är i fel tid, ber om ursäkt och lommar iväg.

I gårdagens Dagens Nyheter/kulturdelen stod följande fras svart på vitt: ”Scorseses ’Gudfadern’”.
What the …?

Julen blir enklare för var år, men min son ska givetvis få julklappar. Köpte ett par jeans i går och hoppas att de passar. Kom att tänka på min första byxor av det tyget. De var fodrade och jättesköna på vintern men en plåga i sommarvärmen. I juni rann det om mina lår. När jag klagade hos mamma, sa hon att hon inte hade råd. Då grät jag några skvättar, blev kallad för lipsill, men fick till slut ett par andra jeans. Jag sken ikapp med solen.

I Svenska Dagbladet-artikeln lutade Sem-Sandberg sig mot biografiska fakta, och jag mindes att jag en gång fick höra att Tarkovskij som ung var sluten och oförmögen att ta sig för någonting. Hans mamma placerade då honom i ett arbetsläger, för att han skulle svettas och jobba fysiskt med händerna. Resten är, som bekant, historia.
Samma gång hörde jag att regissören under en inspelning skämtade och flörtade och inte enbart framstod som den koncentrerade konstnären, vars val och verk var en förutsättning för jordens fortlevnad.

Är fel på min hörsel? På mitt minne?

Numera bär jag jeans utan foder. Vintrarna är inte så smällkalla som förr, tycks det.

I takt med konsten och Cronenberg

Jag har aldrig riktigt gillat David Cronenbergs filmer, under tiden jag sett dem. Jag kunde uppskatta idéerna i Frossa, Dead zone och Crash men gestaltningen i filmerna gav mig träsmak. Jag upplevde det som att jag kollade på en konstutställning, där upphovsmakaren med övertydliga pedagogiska medel informerade vad han eller hon haft för utgångspunkt. Jag krävde något annat narrativt än bara plakat.

För några veckor sedan var jag i Marabouparken i Sundbyberg och såg en konstutställning av Olivia Plender om TV, konstnärskap och public service. På ett enkelt och tryggt sätt fördes jag in i en tv-studio av kulisser, monitorer och annan rekvisita. Något hände, kalla det magi, och med Plenders och min fantasis hjälp deltog jag i debatter om konstnärliga uttryck och identiteter.

Plenders glasklara redovisande av sina inspirationskällor BBC och dess berättare var en stor behållning under mina besök – det blev två stycken! – och hon fick mig att tycka att det här med tydlighet stimulerar. När jag satt och tittade på Plenders intevju med Ken Russell och fick lust att fråga först henne sedan honom kom det för mig att det var som att sitta mitt i en Cronenberg-film. Det låter kanske lite flummigt, men jag tyckte väldigt mycket om det.

I morgon har Cronenbergs Eastern promises premiär. Jag såg den för några veckor sedan. Den är en nutida gangsterhistoria om trafficking och civilkurage. Samtidigt är filmen ett slags omvänd pendang till A history of violence – utifrån Viggo Mortensens rollfigur. Vad denne flytt från får sin fullständigt logiska förklaring här. Och jag gillar logik. Även ologisk sådan, ja, det framgick väl tidigare.

Mitt minne av Crash är numera som en klunk vatten på stranden en sommardag. A history of violence ratade jag som en banalitet med strömmen. Eastern promises, däremot, tar jag till mig, trots dess påklistrade romantiska skimmer. Är jag numera i takt med kanadicken Croneberg?

Och. Utställningen i Sumpan är över, men kolla in Olivia Plender.

Listor och fokus

Nystandet fortsätter i det som kallats för ”bordellhärvan” och ”Geijeraffären”.

Eva Bengtsson trädde fram i media i går och jag hoppas att hon och hennes kusin får upprättelse. Övergreppen de som 14-åriga barn utsattes för på bordellen och därefter av media, rätt och regerande politiker gör mig arg och ledsen.

I dagens DN ges en bakgrund, där det påstås att Thorbjörn Fälldin själv ”avfärdade allting som en lögn, och det med ett tungt argument: han hade sett sitt eget namn på listan över bordellkunder”.

I gårdagens Studio Ett i P1 sa Leif GW Persson att han sett den omtalade listan och att Fälldins namn inte stod på den.

Olika listor? Olika versioner? Sant eller falskt? Svart på vitt?

Vem det än var som besökte bordellen hoppas jag att fokus inte riktas från kvinnorna och deras lidanden.

Kanalklapp

Nej, jag klappar inte händerna.

Kanal 5 pressmeddelar i dag att de ska sluta sända reklam riktad mot barn. I stället tänker de koncentrera sig på att visa program, och reklam givetvis, för målgruppen 15-44 år. Men hallå, sedan när slutade ungdomar i övre tonåren att kallas för barn?

Skärpning era löjliga femtekolonnare till tv-producenter. Första artikeln i FN:s barnkonvention säger att ett barn, det är varje människa under 18 år.

Nej, jag klappar inte händerna. Men glad är jag.