Tarkovskij och jeans

I går läste jag i Svenska Dagbladet en vacker inledning till essä utifrån Andrej Tarkovskijs film ”Spegeln”. Tyvärr fyllde textförfattaren Steve Sem-Sandberg ut sin artikel med hänvisningar dels kring några av Tarkovskijs andra filmer, dels kring hans person, antagligen för att driva sin tes att konflikterna mellan privat och allmänt samt inre och yttre är gemensamma drag i den ryske regissörens filmer. Varför är det så viktigt för så många av dagens journalister att sudda ut gränser mellan enskilt och offentligt?

”Spegeln” är en av mina favoriter och jag minns med glädje scenen där den åldrade mamman ringer på en dörr, upptäcker att hon är i fel tid, ber om ursäkt och lommar iväg.

I gårdagens Dagens Nyheter/kulturdelen stod följande fras svart på vitt: ”Scorseses ’Gudfadern’”.
What the …?

Julen blir enklare för var år, men min son ska givetvis få julklappar. Köpte ett par jeans i går och hoppas att de passar. Kom att tänka på min första byxor av det tyget. De var fodrade och jättesköna på vintern men en plåga i sommarvärmen. I juni rann det om mina lår. När jag klagade hos mamma, sa hon att hon inte hade råd. Då grät jag några skvättar, blev kallad för lipsill, men fick till slut ett par andra jeans. Jag sken ikapp med solen.

I Svenska Dagbladet-artikeln lutade Sem-Sandberg sig mot biografiska fakta, och jag mindes att jag en gång fick höra att Tarkovskij som ung var sluten och oförmögen att ta sig för någonting. Hans mamma placerade då honom i ett arbetsläger, för att han skulle svettas och jobba fysiskt med händerna. Resten är, som bekant, historia.
Samma gång hörde jag att regissören under en inspelning skämtade och flörtade och inte enbart framstod som den koncentrerade konstnären, vars val och verk var en förutsättning för jordens fortlevnad.

Är fel på min hörsel? På mitt minne?

Numera bär jag jeans utan foder. Vintrarna är inte så smällkalla som förr, tycks det.