Jag har stått stilla väldigt länge. Ibland får jag till det, oftast inte. Det handlar inte bara om ord utan också om dialoger, föreställningar, närvarande.
Att jag nu rör på mig, stapplar fram är som en uppenbarelse. Det är det närmaste en religiös känsla jag kommit och jag känner mig både hurtig och uppblåst men det är faktiskt som så att jag lever.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar