I takt med konsten och Cronenberg

Jag har aldrig riktigt gillat David Cronenbergs filmer, under tiden jag sett dem. Jag kunde uppskatta idéerna i Frossa, Dead zone och Crash men gestaltningen i filmerna gav mig träsmak. Jag upplevde det som att jag kollade på en konstutställning, där upphovsmakaren med övertydliga pedagogiska medel informerade vad han eller hon haft för utgångspunkt. Jag krävde något annat narrativt än bara plakat.

För några veckor sedan var jag i Marabouparken i Sundbyberg och såg en konstutställning av Olivia Plender om TV, konstnärskap och public service. På ett enkelt och tryggt sätt fördes jag in i en tv-studio av kulisser, monitorer och annan rekvisita. Något hände, kalla det magi, och med Plenders och min fantasis hjälp deltog jag i debatter om konstnärliga uttryck och identiteter.

Plenders glasklara redovisande av sina inspirationskällor BBC och dess berättare var en stor behållning under mina besök – det blev två stycken! – och hon fick mig att tycka att det här med tydlighet stimulerar. När jag satt och tittade på Plenders intevju med Ken Russell och fick lust att fråga först henne sedan honom kom det för mig att det var som att sitta mitt i en Cronenberg-film. Det låter kanske lite flummigt, men jag tyckte väldigt mycket om det.

I morgon har Cronenbergs Eastern promises premiär. Jag såg den för några veckor sedan. Den är en nutida gangsterhistoria om trafficking och civilkurage. Samtidigt är filmen ett slags omvänd pendang till A history of violence – utifrån Viggo Mortensens rollfigur. Vad denne flytt från får sin fullständigt logiska förklaring här. Och jag gillar logik. Även ologisk sådan, ja, det framgick väl tidigare.

Mitt minne av Crash är numera som en klunk vatten på stranden en sommardag. A history of violence ratade jag som en banalitet med strömmen. Eastern promises, däremot, tar jag till mig, trots dess påklistrade romantiska skimmer. Är jag numera i takt med kanadicken Croneberg?

Och. Utställningen i Sumpan är över, men kolla in Olivia Plender.