”Control” som helhet är inte bra. Mest rör det sig om spridda skurar, en sekvens här och en bild där, som utmanar. Anton Corbijns film presenteras med fina fotografiska gråskalor och fräsiga kontraster men saknar dramatiskt innehåll. Den är vacker att titta på. Vad gäller personskildringen har regissören inte noll men i varje fall banal koll på karaktärerna. I scen efter scen har jag svårt att förstå varför det som händer sker. Vad vill paret Ian och Debbie? Vad drömmer de om? Har Ian epilepsi? Gillar han det? Varför är han plötsligt så ångestfull?
En poäng i ”Control” är dock att Ian framställs som ung och omogen. Att mannen med den djupa rösten (vilket förvisso inte alls framgår i filmen) försökte sig på att dels leva med en familj, dels leva ut rockstjärnedrömmen visas - om än i form av övertydlig pedagogik. Hur Ian kommer på titeln till ”She’s lost control” är bland det torftigaste jag skådat. Du har glömt att gestalta Anton Corbijn! Gestalta!
När det gäller biografier är det vanligt att upphovsmännen har svårt att skilja verkligheten från fiktionen. Man tar för mycket hänsyn till biografiska fakta till förmån för den dramatiserade storyn, som givetvis börjar blöda. Anemiske Anton sällar sig till sällskapet. Tänk om han valt att rikta in sig på myten, på att förmedla och iscensätta sin känsla av Ian Curtis öde och av Joy Divisions musik. Vilken film hade det inte då blivit?!
Eller så kunde Anton koncentrerat sig på Debbie och hennes situation i och med Ians självmord, i och med mytbildningen av hennes make, i och med den ökade populariteten av Joy Division efter Ians död. Kanske den filmen kommer.
För övrigt hade Samantha Morton knappt något att jobba med i rollen som den kuvade och osäkra Debbie Curtis. Ändå övertygade hon. Hon har kontroll.
söndag 13 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sådär, provar att kommentera igen. Håller med om din analys även om jag någon dag senare hittar en del bottnar. Dessa har dock mycket lite med min egen bild av Curtis och Joy Division att göra. Tyvärr är det snarare så att din oro i förra inlägget blev till min verklighet.
M - som för övrigt nog tycker att en och annan Echo-låt fortfarande funkar...
Pictures on the wall och Ocean rain låter fortfarande väldigt bra, minnet av dem. Kanske en vinylkväll blåser liv utan att spräcka ballongerna.
En grej i Control är att de som spelade JD såg väldigt porträttlika ut. Basisten Hook, speciellt. Och sättet Sam Riley dansar på när han agerar Ian Curtis stämmer överrens med minnena från den konsertfilm med JD jag såg för, ja, länge sedan
Skicka en kommentar