Skolgårdssång

Ibland faller det sig att jag hör historier från skolans värld.

Häromdagen var det skolavslutning och som brukligt är sjöng hela elever, lärare och övrig personal på skolgården.

Man sjöng att vi som går här, vi studerar, vi jobbar, vi gillar det vi gör, vi är kompisar. Sången var enkel och lätt att hålla takten till. Det var trots allt ganska små barn som stod på skolgården. Musikläraren, som komponerat stycket, hade som refräng lagt in alla länder de på gården kom eller snarare kommer ifrån. Varje land fick sin del. Sverige, Finland, Irak, Iran. Och en massa till. Med jämna mellanrum höjdes händer och knöts nävar för att förstärka stoltheten. Det var en stark upplevelse fick jag höra.

Sången, som till sin uppbyggnad påminde om vilken schlager eller punklåt som helst, varade i över tio minuter. 67 länder räknades upp. Siffran är ansenlig och eleverna har vitt skilda och makalöst brokiga förutsättningar, och utifrån det sistnämnda perspektivet är det en enorm bedrift att man på just den skolan, i likhet med många andra inrättningar, bedriver verksamheter som fungerar och rullar på hur dåliga oddsen än är.

Och så gnäller vi på att en 23-mannatrupp borde innehållit Lundström och Pettersson men inte Andersson. Men Portugal är goa. 2-1 idag var en distinkt delikatess. Det låter fint, när de snackar, sa grabben. Jag berättade hur man säger tack.

Oj, fick jag till svars.

Obrigado.