Har nu varit hackig i två veckor och känt mig aningen irriterad. Kanske beror min retning också på separation och att jag från och med nästa vecka, eftersom jag då tar mig fram på två hjul, inte längre kommer att möta människorna som allt djärvare nickat, lett och till och med sagt hej när vi blickat mot varandra morgondags. Hur ska det gå för han med tofsen? För damen med hunden? Han med nacken?
Grabben kom igår kväll. Från flygplatsen körde vi till grabbpappan, drack te, åt torkad frukt och kollade på bilder. Färgerna flög fram från fotografierna. Lukterna svepte om oss. När vi senare kom hem fortsatte vi att snacka och fråga och fråga och fråga lite till. Jag knoppade in först. Då var klockan tre i morse. Jag gick upp vanlig tid och tröttheten kommer i vågor.
Trevlig helg och glad påsk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Anar att det är gott att ha honom i Sverige igen. Tryggare att få det berättat vad har varit med om än att inte veta vad han är med om, typ, du fattar.
Det är tryggt att få hem barnen även om det är illusoriskt - sedan ska de ut och vidare igen på sina livsprojekt, som sig bör. Men visst är det härligt när DE berättar för OSS, när vi blir de passiva mottagarna av deras berättelser?
Men att rulla på två är sååå härligt att du snart glömmer allt du lämnat under jord.
Javisst Stenstorp, jag fattar.
Jo, Eva, berättelserna från yngre har en särskild klang.
Asd, under jord händer inte så mycket. Hellre promenadsträckan från spärr till dator ute i det fria. Men cykeltrampet har förstås sin charm.
Skicka en kommentar