Jesus på plan

Brasilien vann för-VM. Både under och efter matchen brast det för några av spelarna som lät glädjetårarna forsa. Det var både rart och vackert att titta på. Vad som fick mig att lägga pannan i veck var att några spelare under segerceremonin bar tröjor med texten ”I belong to Jesus”, ”Jesus loves me” och liknande. Och mitt på gräset samlades den brasilianska truppen och bildade ring för ett slags kollektiv bön.

Går det för sig att deklamera katolicismen och be i ring på bästa sändningstid, när transmissionen handlar om att bollen är rund och ingenting annat? Tänk om Irak vunnit turneringen och såväl spelare som ledare gått ner på knä och tagit sikte mot Mecka. Hur skulle det uppfattas?

Men det är klart, innerst inne är religionsfrihet både fint och rätt och smaken är som baken vare sig Gud, Jesus eller Den helige anden lirat, varit ombytta eller ens påtänkta för den delen.

Sådana där polisfilmer

Herrar och kvinnor filmproducenter, hur fan kan det vara så att fabriksfilmerna fortsätter att framställas? En av de senast producerade, Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser, hade premiär i fredags. Jag tänker inte se den på bio trots att jag uppskattade DN:s sågning av filmen, som framstår som en kalkon, där Jakob Eklund med flera verkar agera utan annat än teknisk regi med efterföljande effekter samt ett magasin av floskler till repliker.

De prefabricerade rörliga bilderna har vi under några år sett som Beck-filmer. Där är seghet och korkade upplägg mer regel än undantag. Produkternas medvetet (eller omedvetet) rasistiska budskap är påtagliga, beroende på en grumlig dialog, där människor från andra kulturer än den svenska, möjligen även nordiska och germanska, ses som främlingar och benämns som ”de där” och ”sådana där” och dras, likt en arisk högerställd bena, över en kam. Att utöver detta bygga filmserien på Mikael Persbrandts och i viss mån Stina Rautelins närvaro lockar ofta till skratt – eller sömn. Förvisso läggs mycket komiskt krut på Ingvar Hirdwalls suput till granne, som jag gärna drar på mungiporna åt och med, men åt Peter Habers vattniga fiskuttryck finns ingenting att göra än att låta läpparna gunga i takt som en spegling av skådespelarens egen förvirring över frånvaron av uttryck, gestalt, roll. Att Beck-serien år efter år produceras tillsammans med tyska stålar är nog bra för arbetsmarknaden men konceptet innebär en återvändsgränd vad gäller kulturella utbyten människor och länder emellan. Tro mig, det här kommer att släta ut vår särprägel om vi ska försöka identifiera oss med den här sortens fabrikationer.

Figuren Irene Huss kom för något år sedan. Att hon är kvinna gillar jag och i anständighetens namn så vore det illa om inte usla filmserier skulle kunna sättas in i ett jämställdhetsperspektiv. Det är lätt att raljera och tro att det var bättre förr. Och det var det faktiskt, även om de svenska snutkvinnorna lyste med sin frånvaro. Bo Widerbergs Mannen på taket ger fortfarande rysningar, ja, även Mannen från Mallorca. Till och med en sådan idiotrulle som I lagens namn (med Stefan Sauk som våldskåt snut) upplever jag som ett genuint försök att skilda polisers vardag. Så herrar och kvinnor fabrikörer bakom Marin Beck, Irene Huss och Johan Falk, vad är det för fel att vårda det svenska arvet? Eller i varje fall försöka utveckla och nyansera det!

Bränd, kanske brända

I söndags pantade jag petflaskor och burkar för två års landetförbrukning. Det behövdes verkligen. Från en av ölburkarna flög det upp en humla, som visade sig vara arg som ett bi och jag blev ordentligt stungen och höll på att skrämma slag på ett äldre par som passerade.

Jag trodde du fastnade i automaten, sa mannen.

Är det några som sitter fast är det spanjorerna, som med sina skruvade och verkar det sneda dubbar påminner om skridskoåkare i kvicksand. Följaktligen leder amerikanerna och en skräll som bränner mer än för många timmar i kubik under sommarsolen är att vänta. Eller? Dags för andra.

Faster, farsi, färska bär

Grabben har en faster som hoppas få uppehållstillstånd.

Säkerhetspolisen i Iran ger sig på civila. Guardian har lagt upp en otäck youtube-video filmad från ett tak. Farsin, som personerna talar, har översatts. Precis såg jag en rörande elegi, även den filmad från taken, på Guardian. Här är den.



Igår åt vi tårta med färska jordgubbar.

Yeah

Härom natten drömde jag att jag satt och fikade. Mitt sällskap satt i en fåtölj. Själv satt jag bakom fåtöljen vänd ifrån. Ändå lyckades vi ha en konversation. När vi kom in på ett engagerande ämne blev jag så till mig att jag hällde ut kaffet över fåtöljens ryggstöd. Kanske argumenten inte bar eller så ville jag diskutera på ett bekvämare vis.
Morgonen därpå lirade jag petanque (alltså boule på svenska) och dagen därpå upprepade jag proceduren. Att lira i lag är inte alltid lätt, men det gick bra för klubben och efter tjugo timmars spel ligger vi strax under toppskiktet i serien.

Jag har aldrig sett någon konsert med Patti Smith och i helgen missade jag således Nick Cave och det är väldigt länge sedan, faktiskt Kicking against the pricks-sedan, jag såg den lekfulle allvarsamme och hans Bad Seeds. Då såg det ut så här.
Och det här är några ögonblick och låtar efter att ett vrålande ”yeah” tillsammans med ett larmande komp inledde konserten med I’m gonna kill that woman.
Tiden den går, symbolerna består. Yeah.

Jämförelser

Fotbolls-EM för ungdomslandslag fortsätter. I dag tog Sverige sig an Vitryssland och slog till med en veritabel femetta. Det svenska liret fullkomligt lyste av självförtroende och mängder av mod. Kommentatorerna blev saliga och började genast jämföra med 5-0-viktorian mot Bulgarien för fem år sedan i EM. Och det för att champagneskotten satt i krysset, de mentala spärrarna porlade och spelet bubblade.

Framgången under EM 2004 bestod i att Sverige gick till kvartsfinal. Men jämförelsen med dagens talangfulla ungdomsgäng haltar. För till skillnad mot seniorerna då har dagens Berg, Bengtsson och kompani med sina kreativa kvaliteter möjlighet gå hela vägen – in i kaklet mot det stora målet. Så allvarligt talat herrar experter, släpp hörnflaggan, kom in i matchen och vidga vyerna en aning. Jämför inte med internationella parenteser när det finns komparativa succéer. Botanisera bland andra explosioner på det gröna fältet. Som när Argentina 1978 tvålade till – eller in – Peru med 6-0. Eller när Frankrike 1998 först drämde Sydafrika med tre och sedan Saudiarabien med fyra bollar. Båda lagen ifråga gick som bekant hela vägen. Eller liksom när Francois Truffaut under några år kritiserat hela den franska filmindustrin och sedan, 1959 i Cannes, visade upp De 400 slagen!

På tal om bubblor firade vi igår. Min fru har fått nytt jobb, grabben har sommarlov och jag är ledig. Och A är lokaliserad.

Avslut

Vissa saker blir aldrig av. För några veckor sedan skulle jag gå på bio efter jobbet men det var slutsålt. På vägen hem passerade jag kaféet, där B och jag fikade för många år sedan. När A för inte riktigt lika länge sedan berättade att B insjuknat och avlidit i sitt hemland var jag så involverad i C:s allvarliga sjukdom att jag inte kunde ta till mig döden. Jag hade fullt sjå att hålla den på avstånd hela tiden.

Jag snackade inte med A och sådant kan väl ske, men det är bra att göra avslut. Så innan sommaren är slut ska det bli av. Innan dess, i kväll rättare sagt, ska jag gå på bio. Jag förbeställer aldrig biobiljetter. Är det fullsatt så är det. Då gör jag något annat.

Ringer A kanske.

Stolt, säker, snövit

Morgonturen är i sin linda. Bara några hundra meter hemifrån tar det stopp. Både en och två bilar tvärnitar och börjar krypa fram. Själv hänger jag över styret och är på väg att förbanna förpestarna. Istället gapar jag av förvåning. Mitt på vägen vajar en gås. Stolt, säker och snövit. Hur har hon eller han hamnat mitt i asfalten i stället för djupt inne i parken? Som värsta piratpartisten som bokat en enkel till Bryssel, bara för att jävlas med etablissemanget!

När jag cyklar upp bredvid den vaggande flanören saktar jag ner för att försynt fråga hur det står till. Det tycker jag hör till hyfs när det gäller vilsekomna turister. Men min närgångenhet uppskattas inte, för jag får ett väsande till svar. Hhhhhhhhhrrrrrrrsssrrrr, låter det.

Jag får lust att säga samma sak. 44 procent är undermåligt. Jag cyklar vidare.

Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.

Fira fria val

Valet gick bra. Nu ser jag fram emot söndagen.

I dag är det 20 år sedan fria val accepterades i Polen. Tidningen Valet, dvs Gazeta Wyborcza, var med redan när det begav sig och firar.

För inte fullt två decennier sedan, men närapå, var jag på en fest i Warszawa, där kommunismen häcklades av forna oppositionella. Alla som var där ”skröt” med sina eller släktens förtjänstmedaljer och lät dem pryda kavajbröstet. Även jag bar uniform med bling-bling. Mycket vodka rann mellan Wislas broar. Glädjen stutsade i Kulturpalatset, Stalins "present" till Warszawa, där partyt hölls. Kanske Patti Smith spelades.

Veckans val

Clint Eastwood fyllde 79 år igår. Jag trodde han var äldre. Varför? För att mognat så otroligt under sina senaste filmer och för att hans sätt att berätta är som en sträv och samtidigt len blandning av läder och sammet med en yta som andas, rycker och osar av glädje, smärta och en massa nyfikenhet. I hans filmer är ett val inte bara en möjlighet utan något nödvändigt, livsviktigt.

Själv är jag inne i en period där jag gör en massa saker som måste göras och jag gör nog fler sådana saker än tidigare men på samma mängd arbets- och fritid, vilket innebär att den där återhämtningen, paradiset à en kvart, känns långt borta hela tiden. Jag tycker att jag inte har något val, men bedrar mig mest hela tiden.

På onsdag eller torsdag ska jag välja. Jag blir glad över tanken att jag lever i en demokrati, som så många som kämpat och kämpar för, och just därför är det inte min rättighet utan min skyldighet att rösta.