Trumpli vest

Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.

En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.

Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.

Bar backe

Fick höra en åsikt om att incitament är att tro på framför "altuism". På det svarade jag att skit i alla försäkringar och kommunala och statliga initiativ. Låt folk välja vad de vill ha och har de inte råd att välja får de stå på bar backe.

Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".

När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.

Gobeläng med sväng

God Jul & Gott Nytt År

Känsligt, kyckling

Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.

Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.

Tänk på skumgodis, sa jag.

Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.

De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.

Glatt glatt

Bubblar gör det av glatt fokus med glatt stuk.

Rambo, bimbo, combo & Ragnhild

Var inte uppe med tuppen men fick ändå besök av rådjuret Ragnhild. Syns hon?


Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.

Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.

Filmer, ilska

Har glömt att berätta att jag såg dramat No one knows about Persian cats om en kille och en tjej som vill sätta ihop ett band i Teheran. Tanken är att gruppen ska ge konserter i Europa. De är trötta på censuren och vill kunna spela sin musik. That’s it.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.

Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.

Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.

Verkligt diktat

Frågade en skådespelare om han hade haft någon förebild för sin tolkning av just den filmrollen. Han skakade på huvudet men sa att författaren som skrivit den litterära förlagan använt honom som sin modell för att få kontur på sin karaktär.

Precis så är det väl. Liv blir berättelse som blir ytterligare historia.

Sedan berättade skådespelaren att han läst författarens senaste bok och kommit på sig själv med att fantisera hur han gestaltade bokens huvudpersons handlingar. Dikt är allt annat än verkligt, eller?

Sitta statistiskt sett

I morse i tunnelbanevagnen satt idel män. Jag funderade över hur statistiskt möjligt det kunde vara och tänkte resa mig och slå mig ner mitt emot den blåkappklädda kvinnan som läste morgontidningen. Men då skulle jag sabba slumpen. Eller skulle jag påverka ödet? Valet var mitt.

Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.

Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.

Det räcker

Ett av tio barn agas i hemmet. Det påpekar nya Vårdguiden som damp ner i brevlådan under dagen. Mörkertalen är stora. Som hand i handsken är att nio av tio vuxna skulle göra något om de misstänkte barnmisshandel.

Enligt en Socialstyrelsenundersökning, som TT-citeras i dagens Svd, påpekas att socialtjänsten inte uppfyller sina åtaganden, när jourer i stället för kommuner tar hand om kvinnor och deras barn som misshandlas. Att socialtjänsten misslyckas beror också på att den väljs bort.

Resan till jobbet i morgon blir sig inte lik, när jag räknar alla resenärer och för statistik. Kanske reser jag mig och ropar. Far du illa och behöver hjälp vet jag kanske vad som kan göras, ska jag säga och sedan skrika: Nu räcker det.

Skratt och nyanser

Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.

Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.

Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.

Mikael K Nilsson ...

... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.

Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.

I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.

Lördag

“Sverige borde vara berömt för sitt fantastiska godis”, sa den knappt tvärhand höga grabben vid lösgodiset. Hans kompis hummade och fyllde sin påse.

En skopa chokladbananer och sura vingummin senare hörde jag pojken på nytt: ”Var fan är hallonverktygen!?”

Jag kastade en förströdd blick över det kulörta och sega utbudet men var egentligen bara intresserad av lakritsbåtarnas konsistens.

Flera håll

Försökte i går vara på två platser samtidigt. Upprepade proceduren i dag. Tar sats för att morgondagen inte ska innehålla samma kluvna känslor.

Grabben gillar häng men kanske inte på det här sättet.



Imorgon har en ny vampyrvarulvsfilmpremiär (och här en bra text om censurgränsen). Sedan är det helg.

Skottlandssugen

Jag är inte mycket för reklam och whiskey har jag innerst inne aldrig haft någon känsla för. Men sugen blir jag på att åka till Skottland och gå, bara gå ...



... och sedan stanna till och ta något stärkande.

Åldrar, problem

Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.

Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.

Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.

Versaler

Utnyttjade offentlighetsprincipen och besökte nämnden för att se över vilka yrkanden som inkommit gentemot en specifik part. Det var några stycken.

Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.

Trevlig helg.

Inbillning

Just nu hinner jag inte med allt men får rätt mycket gjort ändå. Inbillar jag mig.

I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.

Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.

Hela havet

Åkte till landet. Tog med det nödvändigaste. Lekte hela havet stormar.

Budskap

På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.

Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.

Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.

Lappen den ligger kvar.