”Ju mer vi är tillsammans” brukar få oss på gott humör.
tisdag 30 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Säpospår
När jag var yngre berättade jag gärna historier om Säpo och hur dess anställda samarbetade med liknande organisationer i andra länder och såg till att människor som uttryckt en avvikande åsikt försvann. Jag vet nu att jag bara fabulerade men ändå, ibland tycker jag mig se spår att säkerhetspolisen kontrollerat, registrerat och verkställt.
lördag 27 mars 2010
På en ö
Längst upp till höger är min plats. Därifrån följer jag hur färjan tar sig till ön med det beryktade fängelset. Väl där ska två poliser reda ut ett försvinnande. Parallellt med utredningen konfronteras en av detektiverna med sin förflutna: vad han gjort, möjligen åstadkommit, misslyckats med. Suggestioner övergår successivt till paranoia.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
fredag 26 mars 2010
Mänskligt
Att inte berätta är mänskligt.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
tisdag 23 mars 2010
Fråga 37
Stannades på gatan av en kvinna. Fick frågan om jag visste var Riddarholmen ligger. Jag hade en lååång och iiiiintensiv dag bakom mig och fråga 37 snurrade i mitt rouletthjul. Men jag kunde inte förmå mig att skaka på huvudet och säga "Nej, tyvärr". Så jag förklarade och pekade. Ett leende senare var hon borta.
Ibland går det fort.
Ibland går det fort.
söndag 21 mars 2010
Guide
För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
fredag 19 mars 2010
Fabrikat
Grodor kommer från himlen. Att så är fallet beror på att någon eller något släpper sig eller petar sig i näsan. En nysning kan också göra sitt till. Mer jordnära är det med pesto. Den, eller kanske det, kommer från pestoträdet. Och korvar kommer från speciellt sneda grisar. Extra gott smakar korvarna om svinfarmaren är duktig på att sätta ihop ballonger, så att de blir ”korviga” djur. Det är inte lätt att veta vad som är fabricerade produkter. Enligt gårdagens DN (ännu inte utlagd men här en text baserad på samma undersökning) vet mindre än hälften av svenskarna om att falukorv är ett halvfabrikat.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
tisdag 16 mars 2010
Hennes blick alltså
Vi förväntas gå uppsträckta, sätta vänster fot fram och låta höger följa efter. Ibland vill det sig inte. Damen vide busshållplatsen vill inte. Hon ligger utsträckt på bänken och vilar huvudet mot det kalla grönt färgade sittstödet av metall. Hon bär en svart, bullig rock och en nästan lika bullig mössa. Hon kan vara 40, 50, 60. Säkert 57 år. Blicken är tom. Ett ögonblick får jag kontakt med henne från min plats i bussen. Sedan är hon borta, hennes blick alltså.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
fredag 12 mars 2010
Bilder att döda
Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
torsdag 11 mars 2010
XX
Internationella kvinnodagen infaller varje år och helt osökt kommer jag att tänka på XX. Hon hade varit speciellt stökig, tyckte personalen. Därför beslutade föreståndaren att XX inte skulle få följa med på utflykten. Sonika stängdes hon in i de gemensamma lokalerna.
XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.
XX är sex år.
XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.
XX är sex år.
onsdag 10 mars 2010
I here
Säger du ”vov” eller ”ouaoh”? Jag tycker det senare låter fräsigare men grabben är av en annan åsikt. Så är han också en fena på att lira WoW, dvs World of Warcraft. Ibland bildar han lag med ett gäng perser, som sitter framför sina datorer i Teheran.
En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.
Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:
I here.
En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.
Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:
I here.
söndag 24 januari 2010
Gammal, grönbete, George
Sjönk ner framför Up in the air och gladdes av sarkasmerna om tekniktilltro och relationsrädslor. Att människor inte ska behöva träffas är ett av filmens teman. Och om man träffas är det för att göra slut – i det här fallet, den här filmen, sparka någon från jobbet.
Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.
Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.
Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.
Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.
fredag 22 januari 2010
Gamla färger och nya
Saker och ting är inte vad de brukade vara. Moderaterna har gjort en kovändning när det gäller kvotering i bolagsstyrelser. Det är positivt och strongt men någonstans tror jag inte på den nya (eller är det den gamla) arbetarrörelsens utspel, som snarare kommer att utvecklas på samma sätt som den socialdemokratiska kärnkraftsfrågan. 2014 är deadline för de blå.
Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.
I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...
Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.
I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...
onsdag 6 januari 2010
Framåt marsch
Det har gjorts listor om ditten och datten den senaste tiden. Avslut, eller i varje fall summeringar, är bra och jag hade själv gärna hakat på med de grymmaste eller gladaste replikerna på film, de värsta övergreppen såväl i Sverige som i världen och såklart den aktuella listan över populära scenarion vid vilken tidpunkt luften på jorden tar slut. Mina tio bästa stunder från det gångna året respektive decenniet skulle givetvis radas upp.
Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.
Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.
Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.
Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.
måndag 4 januari 2010
Massor av män
Tjänade pengar i dag men var allt för trött för att kunna glädjas ens över de små detaljerna. Musiken blev en ö att trampa till och jag lyssnade på Jam i kubik. All mod cons och Setting sons spotifyade jag två gånger var. Att det blev en dubbel beror mest på att jag ville ha sällskap. Sedan internettade jag dagstidningen Guardians (dryga året gamla) filmprogram som innehöll en ivrig och initierad intervju med John Sayles om hans blues-Alabama-svängiga Honeydripper, som jag såg häromveckan och som nog finns på dvd. Saylessnacket följdes av ett möte med Jon Savage som gjort en Joy Division-dokumentär. Det följdes av min egna youtube-jukebox med Curtis och killarnas musik. Idel snubbar, och ja, det är väl en sådan dag. Symptomatiskt nog så snubblade jag över en medpassagerare, manlig såklart, när jag skulle ta mig ur tunnelbanevagnen.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
torsdag 31 december 2009
Trumpli vest
Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.
En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.
Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.
En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.
Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.
torsdag 24 december 2009
Bar backe
Fick höra en åsikt om att incitament är att tro på framför "altuism". På det svarade jag att skit i alla försäkringar och kommunala och statliga initiativ. Låt folk välja vad de vill ha och har de inte råd att välja får de stå på bar backe.
Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".
När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.
Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".
När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.
fredag 11 december 2009
Känsligt, kyckling
Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.
Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.
Tänk på skumgodis, sa jag.
Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.
De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.
Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.
Tänk på skumgodis, sa jag.
Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.
De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.
onsdag 9 december 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
