Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.
Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?
Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.
Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.
Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?
torsdag 29 april 2010
måndag 26 april 2010
Stilla växa vara
Jag ville verkligen resa. Trots att jag var i god tid sprang jag till bussen som tog mig till flygbussen. Jag skuttade även till den fyrhjulingen, som styrde mot flygplatsen. Askan hade skingrats och innan jag visste ordet av satt jag på planet, mellanlandade, strövade omkring i en lång korridor med glasväggar, käkade en ciabatta, funderade över vädret som skulle välkomna mig, åkte upp i luften, ner på marken, kom fram, hej hej, kram kyss, mat, hur var, gå ut, skjorta plus frivilligjacka, ett glas, hem, sova.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
onsdag 21 april 2010
På väg
I morgon vid den här tiden är jag söderöver. Inte i Aten som på bilden men väl i Thessaloniki. Jag säger hej till pappa, brorsorna och släkten. Kanske går vi en promenad. Eller så sitter vi på balkongen. Lite prat, en del mat. Mycket larm. Askan verkar skingra sig, men det är klart, planet ska lyfta också. Hur som helst är jag på väg.
Vad vore vi utan avbilder som vittrar allteftersom vinden viner, solen steker och regnet strilar.
söndag 18 april 2010
Läskpapper
Föreställningen var så mycket bättre än vad den kunde tänkas vara. Jag visste ingenting om pjäsen eller uppsättningen annat än att den skulle handla om en familj och att Marie Göranzon nog skulle stå på scenen. ”En familj” som stycket heter är en tragisk historia som fick grabben, min fru och mig att kvida av skratt. Den handlar om en grupp människor som simmar omkring i sina vakuum och förutfattade meningar och kippar efter andan så gott som hela tiden eftersom de varken trivs med sin tillvaro eller sitt ursprung. Tabletter, alkohol, marijuana och gränslös sex blir följden i takt med att kaoset uuurartar.
Skådespeleriet var tajmat som brisen en sommardag efter doppet just då glassen så när smälter framför dina läppar. Grälen var som grillad fläskfilé. I like. I eat. På scenen trivdes inte bara Marie Göranzon utan även Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt, Kristina Törnqvist och Ingela Olsson. Ibland är det bra att inte ha koll och vara som ett läskpapper. Några repliker från "Paris, Texas" sög jag också i mig.
Det är den bästa teater jag någonsin sett, sa grabben.
lördag 17 april 2010
Hejlahojla
I dag ska grabben, min fru och jag gå på teater. Hejlahojla. Det var så länge sedan att jag inte minns när och det ska du veta skäms jag över. För inget är som ögonblicket, det där raffinerade och iscensatta men fullständigt unika.
I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.
Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...
I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.
Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...
tisdag 13 april 2010
Jag, du, någon annan
Grabben sa: Jag vet hur en gul färg ser ut. Men hur vet jag att du eller någon annan tycker likadant? Vem har bestämt det? Vem kan uppfatta vad andra uppfattar?
Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.
Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.
Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.
Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.
Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.
Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.
lördag 10 april 2010
Det var då
Grabben, min fru och jag såg Andrzej Wajdas Katyń i påskas. Den var otäck. Vad som hände i dag var likaledes.
När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.
DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.
När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.
DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.
onsdag 7 april 2010
Sällskap
I tunnelbanevagnen sitter två personer och kramar varandra. Lutar sig mot, håller fast, griper. Ett. Bredvid dem står resväskorna till synes redo för både avfärd och avsked. Eller vänta, visst vill väskorna luta, hålla, gripa.
Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.
Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.
Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.
Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.
tisdag 6 april 2010
måndag 5 april 2010
fredag 2 april 2010
Provocerande
Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.
Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?
Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.
Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:
”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”
Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:
”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”
Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.
Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?
Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.
Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:
”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”
Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:
”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”
Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.
tisdag 30 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Säpospår
När jag var yngre berättade jag gärna historier om Säpo och hur dess anställda samarbetade med liknande organisationer i andra länder och såg till att människor som uttryckt en avvikande åsikt försvann. Jag vet nu att jag bara fabulerade men ändå, ibland tycker jag mig se spår att säkerhetspolisen kontrollerat, registrerat och verkställt.
lördag 27 mars 2010
På en ö
Längst upp till höger är min plats. Därifrån följer jag hur färjan tar sig till ön med det beryktade fängelset. Väl där ska två poliser reda ut ett försvinnande. Parallellt med utredningen konfronteras en av detektiverna med sin förflutna: vad han gjort, möjligen åstadkommit, misslyckats med. Suggestioner övergår successivt till paranoia.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
fredag 26 mars 2010
Mänskligt
Att inte berätta är mänskligt.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
tisdag 23 mars 2010
Fråga 37
Stannades på gatan av en kvinna. Fick frågan om jag visste var Riddarholmen ligger. Jag hade en lååång och iiiiintensiv dag bakom mig och fråga 37 snurrade i mitt rouletthjul. Men jag kunde inte förmå mig att skaka på huvudet och säga "Nej, tyvärr". Så jag förklarade och pekade. Ett leende senare var hon borta.
Ibland går det fort.
Ibland går det fort.
söndag 21 mars 2010
Guide
För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
fredag 19 mars 2010
Fabrikat
Grodor kommer från himlen. Att så är fallet beror på att någon eller något släpper sig eller petar sig i näsan. En nysning kan också göra sitt till. Mer jordnära är det med pesto. Den, eller kanske det, kommer från pestoträdet. Och korvar kommer från speciellt sneda grisar. Extra gott smakar korvarna om svinfarmaren är duktig på att sätta ihop ballonger, så att de blir ”korviga” djur. Det är inte lätt att veta vad som är fabricerade produkter. Enligt gårdagens DN (ännu inte utlagd men här en text baserad på samma undersökning) vet mindre än hälften av svenskarna om att falukorv är ett halvfabrikat.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
tisdag 16 mars 2010
Hennes blick alltså
Vi förväntas gå uppsträckta, sätta vänster fot fram och låta höger följa efter. Ibland vill det sig inte. Damen vide busshållplatsen vill inte. Hon ligger utsträckt på bänken och vilar huvudet mot det kalla grönt färgade sittstödet av metall. Hon bär en svart, bullig rock och en nästan lika bullig mössa. Hon kan vara 40, 50, 60. Säkert 57 år. Blicken är tom. Ett ögonblick får jag kontakt med henne från min plats i bussen. Sedan är hon borta, hennes blick alltså.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
fredag 12 mars 2010
Bilder att döda
Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
