Ruta 22

Vi är inte äldre än vi tror oss vara. Och vi fyller roller efter behag. Ibland är kläderna för små och ibland sjunger vi falskt, gräsligt falskt till och med. Men låter gör det och syns gör vi.

Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

Drapers murar

Min fru och jag fick låna första säsongen av Mad men, men vi tvekade båda över att vistas i rum där ytan och i viss mån känslorna inför ytan hyllas och slår vackra rosetter med formuleringar och illustrationer. Hur fel hade vi inte. Ögonblicket, där övertygelsen om att få vara med om något bestående inträffar, skiljer sig säkert för alla. För min del var det den där aspirinen som löstes upp i närbild. Och definitivt flugorna i taket. De två inklippsbilderna är fina andhämtningspauser inför en dramatik som ännu inte är presenterad.

När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.

Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.

Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.

Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.

Frukter

Jag har haft ett längre uppehåll med att påpeka för ungdomar, medelålders män i snickarbyxor alternativt kostymer samt för andra aktuella att det inte är okej att sätta fötter beklädda med skor på sätena i tunnelbanan. Varför jag tog en paus? Jo, jag tröttnade på det expanderade otyget och tänkte att om jag blundar så varken ser eller vet jag. Sedan i går är jag tillbaka på banan och inne i tunneln. Två killar tonåriga killar fick höra en kort men i mitt tycke kärnfull berättelse om hur lätt men onödigt det är att bli skitig i baken på grund av andras oaktsamhet. Det gjorde susen. Men jag borde stannat kvar i vagnen och pratat med pojkarna, eftersom en av dem sa följande i sin mobiltelefon:

Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.

Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.

Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.

Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.

Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.

Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.

Medial måndag

Måndagskvällar hamnar vi ofta framför tv-serien Medium och fascineras över Patricia Arquettes rättframma tolkning av Alison, som utan krusiduller men ganska ofta med komplikationer vandrar mellan olika skeenden och verkligheter, lägger pussel av sina drömmar och visioner. Till slut löser hon utredningen på ett rart och givetvis övernaturligt sätt.

I gårdagens avsnitt fick hon i vanlig ordning kontakt med en avliden. För ovanlighetens skull duperades hon ordentligt av mannen från andra sidan. Delar av avsnittet var ren thrillerfrossa, som fick grabben och mig att hålla händerna samtidigt som min fru blundade. Det var kittlande att se hur Alison, den inte bara psykiskt utan även fysiskt stadiga kvinnan, vacklade.

Att Alison till slut tog kontrollen över situationen och iscensatte en intrig med döden som insats, var liksom som med tandborstningen som följde. Det måste göras; skrivas, produceras, ageras, spelas in.Men det är ögonblicken av vilsenhet och famlandet i blindo som gör att vi kommer att fortsätta trängas i soffan kommande måndagar.

Guide

För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.

Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.

Sedan sjunger jag.

Mer, mycket mer

En miljon räcker inte. Inte två heller. Det är upprörande att någon eller några få skinnat Röda korset.

Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:

”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.

Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?

Utflykt

Grabben, min fru och jag åkte med klinker ock kakel till landet, som håller på att renoveras. På vägen köpte vi golv. Väl framme träffade vi hantverkarna, som är duktiga och än så länge ska ha heder för sitt arbete. Sedan fikade vi. Och efter det hoppade vi i sjön. Det var aningen kallt, men så var det bara mitt andra dopp i år.

På hemvägen somnade grabben, och min fru och jag doade till Marvin Gaye, James Brown och några till. Efter att jag för första gången lyckats backa med ett släp köpte vi thai. Maten smakade inte så värst, men med Oppigårds Summer Ale blev det en höjdarmåltid. (Grabben drack läsk.) Sedan tog det inte många minuter innan mina ögonlock släppte kontrollen.

Jag vaknade lagom till att på tv se Kenenisa Bekele leka sig till vinst i femtusenmetersloppet i Rom. I samma tävling smällde Tyson Gay till med 9,77 på hundra meter. Snart vankas jordgubbar.

Följa John

Solen har förvisso gått i moln men det lär ändå bli hett under eftermiddagen. För att få timmarna att gå tänker inte jag se på tv, men det kanske du vill göra.

Kolla in den sprudlande och sprakande Målaren på Moulin Rouge på SVT1 fem över två. Vid fyrasnåret är den slut och tio minuter senare på TV1000 Classic startar den både fjäderlätta och blytunga Minnen av lycka.

Angelica Huston, Zsa Zsa Gabor, José Ferrer är några av dem som blir ditt sällskap. Och det tack vare John Huston, vars filmer (även lågvattenmärkena) är värda att följa.

Perspektiv & grejs

Tv-magasinet ”Fotbollskväll” hade säsongspremiär i kväll och innehöll som vanligt referat från mer eller mindre upphetsande fotbollsmatcher. Kommentarerna var emellanåt initierade men också skruvade, speciellt när det diskuterades huruvida spelarna föll framåt eller bakåt när de tacklades ojust.

Några gånger återgavs programledare och experter med ett fågelperspektiv, där de satt i någon slags cirkel, som påminde om framtiden igår i en tv-serie som om den producerats ligger i en metallburk på en hylla och samlar damm, om den nu överhuvudtaget gjorts.

Domarna har inte tillgång till den där slow motion-grejsen, sa Glenn Strömberg och fastän jag tänkt på det han just sa framstod själva grejsen som något nytt.

Bollen är rund. Annika Östberg verkar få en drägligare tillvaro. Kul.

Pilsner istället för melodier

Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!

Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.

Gult och rött

Ett gult kort och ett rött. Lögnar-Jan Björklund liknade skolans brister på regelverk och lärarnas handfallenhet med fotbollsdomarens bestämda kortviftande. Dokumentären ”Förgrymmade ungar” som jag smutsdetaljläste om här och såg igår på SVT24 (en hyvens kanal!) upprör, inte minst på grund av att så många vuxna visar medveten brist på empati gentemot framtidens krabater. Idén att kränkningar och mobbning ska vara redskap för skolpersonal lanseras förbehållslöst.

Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.

Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.

Speedway, sång, story

I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.

Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?

Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?

Fokus i blindo

I något slags utopia kan jag cykla med slutna ögon och ingenting, absolut ingenting kommer att hända mig. Ingen bil, sten eller byggnad kommer att stå i vägen. Det ser andra människor till, när de vaksamt följer min färd.

I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.

En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.

Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.

Imorgon är en ny dag. Nya tag!

Tillyxat och konstgjort

Tv-serien ”Oskyldigt dömda” hade premiär i veckan. Några gånger under första avsnittet nämndes seriens titel, som om det skulle vara svårt att förstå vad handlingen gick ut på. Nu var det mesta löjligt uppenbart och filmat i en rasande fart och karaktärerna var så grovt tillyxade att de aldrig skulle kunna brinna annat än på en tv-kanals personalfest.

De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.

I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?

Inte som bär & ren fröjd

Som skrivet tidigare både här och där ska Cecilia Ljung gestalta kommissarie i den nya säsongen av ”Höök”. Jag känner mig dock aningen kluven över att Ljung och Siv Erixon, som spelar Hööks underordnade, ska kampera ihop. Jag tycker de ser ganska lika ut; inte som bär men ändå. Å ena sidan kan det medföra att de båda tolkningarna tar ut varandra, å den andra kanske blir de så mycket starkare och vassare.

Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.

”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.

Det räcker

I senaste avsnittet av tv-serien ”Ashes to ashes” spelades Pop Groups ”We’re all prostitutes” som ett exempel på att en person var en fara för samhället. Jag mindes det inte så. Med låten, alltså. Tvärtom var den en favorit, när det begav sig.

Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.

Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.

Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.

Turism i tillvaron

Prime time är bästa sändningstid på tv. Allt färre tittare väljer att kolla på nyheterna. Det sluter jag mig till dels efter egna empiriska och högst kvalitativa efterforskningar, dels genom att glutta i tv-tablån.

Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!

Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.

För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:

”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”

”Inget ont som inte har något dumt med sig.”

”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”

Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.

På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!

Lätt & lagom

Lätt och enkelt ska det vara. Men inte för enkelt.

I gårdagens DN ägnades ett uppslag åt författare, som förenklar och sammanfattar andras böcker (romaner enbart, väl?). Eftersom jag tillhör en av dem som med både fasa och förundran tragglat mig igenom George Orwells ” 1984” långt innan dess bäst före datum, så ler jag i mjugg över sådana berätttargrepp, trots det goda syftet. Fortsatt munter höll jag mig när jag bläddrade vidare i tidningen. Någon sida längre fram publicerades en artikel om hur BBC exporterar dramaserier som ”Ashes to ashes” (premiär i SVT på söndag), dess föregångare ”Life on Mars” och andra alster i nedklippta versioner ämnade för reklam-tv-kanaler. Artikelförfattaren var upprörd över den brittiska public service-kanalens lätt och lagom-tilltag. Och det kan jag förstå. Tänk vilka svordomar och vilka breda kavajslag anno 1973 jag inte fick chans att höra och se, när det begav sig (förra hösten var det nog).

Säkert är det major Tom, som har ett finger med i spelet. That funky guy.

Vodka, sex i stan & fotbojor

Att det svenska laget inte höll jämnt med det ryska tar jag med en sked borsjtj. Men att den portugisiska uppställningen envisades med att lira prepubertalt i backlinjen är som för mycket sauerkraut till korven. Inte ens vodkan hjälper.

För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.

Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.

Glad midsommar.