Grabben fyller år och han har knappt sovit en blund för han har hoppats så innerligt att han ska bli en gitarrhjälte här hemma och inte bara hos sina kompisar.
Vi har ägnat förmiddagen åt spelet och jag är som vanligt sämst, jag har klarat en easy-låt av Pat Benatar, men jag gladdes åt att grabben döpte vårt lag till Familjen och att han raskt avancerade till mediumnivå. Att min fru lirade ”Anarchy in the UK” var ett stort bonus, men aningen absurt med tanke på låten och det som en gång varit.
Lika absurt var det när jag under en repning för 30 år sedan stod i skyddsrummet framför mikrofonen och det var på min lott att skrika ”Right” i Sex Pistols-låtens början. Det kändes såklart fel, och inte kunde jag skratta på beställning heller, men ett halvår senare var det nyårsafton och vi gjorde vår första (och nästintill sista) spelning i en rivningslägenhet. Jag undvek att imitera Johnny Rotten, men det blev allsång till en Crass-låt. Några egna låtar om gatans våld, utanför mitt fönster och nazister spelade vi också.
Det lät mest. Mycket. Och jag hade väldigt svårt att somna den natten.
Här är originalet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Crass, oj oj. Betänk att Sex Pistols spelade på Peace and Love i Borlänge, det är absurt.
Verkligen. Och jag som tyckte att gränsen var nådd när jag såg PIL på Grönan för 20 år sedan. Rotten gjorde sig definitivt inte bland karusellerna och popcornen.
Crass insåg tidigt vart det var på väg:
www.youtube.com/watch?v=xGjk1Y_j8QE
Och nog måste väl Sex Pistols ha rekordet i att kräma ut mesta möjliga ur en enda skiva (och ett par singlar).
Crass får jag samla mig inför. Oh yeah.
Den glada cynismen i både swindlefilmen och skivan måste väl än idag betraktas som rätt udda uttryck.
Skicka en kommentar