Ibland har tåget gått eller så är kolen slut. Kommer inte ihåg varför men jag nämnde Suicide igår under middagen. Jag gillade deras frenesi av stötande syntar och glada melodier och den avmätta sången såklart. ”Frankie Teardrop” älskade jag, men det är ”Shadazz” jag tror mig komma ihåg än idag.
Vi var några som såg Martin Rev och framför allt Alan Vega någon gång på 80- eller 90-talet (väldigt sent jag vet), kanske på Falkonerteatret i Köpenhamn. Duon hade missat tåget och passade varken i läderjackor eller kepsar och pannband. De uppträdde nonchalant och ointresserat och den desperation som någon gång funnits i deras musik, ljöd långt där borta på tåget som tuffade mot minnets horisont.
Min kompis X försökte få igång Alan.
Show us you’ve got it!
Alan tittade på X.
C’mon! Show us.
Alan vek undan blicken och fortsatte ut i publikhavet. Scenen blev en perrong för väntan. Musiken ekade. Tomt. Kanske en ångvissla tutade.
Johnny Cash däremot visste hur man skulle ösa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Cash rockade tills han dog. Alan Vega slutade rocka 1980. Lyssnade en del på Suicideplattan en gång i tiden, som sagt genial. Har hört att mr Vega har blivt än värre senaste tiden, Suicide lär ha återuppstått för femtonde gången för ett par år sen. Var tydligen katastof. Han har förresten alltid sett ut som misslyckad rockabillyragggare. Numer även en mycket åldrad sådan.
du kan väl radera några av alla kommentarerna, ¨så bra var de inte...
Blev som ett hack i skivan :)
Just så, vinylen kommer aldrig att dö...
Skicka en kommentar