Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.
Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.
Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Pingpongfilmen kände jag inte till men läste en lång text om den i ETC. Den verkar intressant. Inte sällan undrar man hur det går till i filmvärlden, hur vissa kommer fram så stort, vissa inte. Troells film var väldigt fin, men det blir ju alltid på bekostnad av andra som man får pris, inte sant. De ofrivilliga var jag som sagt tveksam till men borde ha uppmärksammats. Det är väl, tror jag, rätt mycket Oscarsgala-mentalitet över Guldbaggen? För mycket öses över för få, och de känns oftast rätt givna.
Jo, branschen är förutsägbar. Och så ska det kanske vara. Film är en konstart som kostar pengar och ska generera pengar. Och då ska kanske strålkastar ljuset riktas mot det klassiska, gedigna. Tids nog blir det glamour av det hela. För det är väl det en gala går ut på...
Ibland verkar branschen bara bestå av en 40-talister som med sina betonghäckar fiser ikapp bara de hör Åsa-Nisse, Stig-Helmer och eller skvalpet från någon kanal. Och när det kommer något drama så kör man ryska posten-röstning samtidigt som man halsar ur en annan flaska.
Troells film blir nog bara finare med åren, men det tror jag gäller Ping-pongkingen också. Övriga alster är jag mer tveksam till.
Skicka en kommentar