Om jag tror på något tillräckligt starkt blir det sant. Och om jag verkligen lägger manken till materialiseras den jag hoppas se och möta. Fenomenet Wanja Lundby-Wedin är med andra ord inte unikt.
En del människor anser att de kan tala med de döda. Andra ser döda nära, medan några skådar kära som gått vidare från brustna relationer. Efter en separation gick det många månader innan jag slutade se personen som jag levt och till slut bråkat lite för mycket med. Bara något år efter mordet på Olof Palme såg jag den forne statsministern dela ut tidningar en smällkall vinternatt. Alla smutsiga detaljer träffade Ian Curtis efter hans frånfälle, förvisso i form av en mås, men ändå.
Teorin att det är LO som ligger bakom fadäsen genom att de skickade en lookalike är förtjusande. Federico Fellini gjorde en behaglig film, Ginger och Fred, på det temat. Marcello Mastroianni och Giulietta Masina agerade kopior av Fred Astaire och Ginger Rogers, och flärden, dansen, magin var under hela filmen som en gammal Bolinders motor som bara nästan puttrar. Men så plötsligt infann sig något ögonblick då ironierna och allvaret blev ett, och jag undrade vilka som egentligen var original.
Huruvida jag i morgon möter någon av de som kilat vidare, beror väl bara på mig. Vill jag så kan jag. Och om inte det går finns ju alltid andra att träffa, till exempel Wanja Lundy-Wedin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Vet inte vad som är värst; att träffa de döda som levande i drömmen eller att drömma om att träffa levande som döda.
Alltså; Ian Curtis som mås eller Wanja som går igen. Kanske dåligt exempel men gav svaret sig självt.
Många år efter att min pappa hade dött, sådär 20, såg jag honom i vimlet utanför H&M. Det var helt kort, så kort att jag efteråt undrade om det verkligen hade hänt. Han var mycket mindre än jag mindes honom. Och mycket gladare. Märklig upplevelse. Jag tror att det var en önskedröm.
Stenstorp, döda som levande "träffar" jag nog hellre. Men det är klart, ibland kan jag tycka att dönickar korsar mina vägar.
Eva, fint. Väldigt fint. Och härligt. Dessutom, att handla kläder fick något utöver i sig.
Skicka en kommentar