Allting är relativt är en fras som väl passar in både här och där. Relativitetsteorin svänger jag mig aldrig med. Varken den speciella eller allmänna. Däremot träffade jag Einstein i kväll. Ja, alltså inte i hög person - eller ande – eller ens en smart snubbe som gestaltade sina förklaringar av världen och universum. Nej, det var en lookalike, som med yvigt vitt hår, jättelik mustasch flanerade på återvinningscentralen.
Är inte det där Einstein, frågade mig en av stationens anställda.
Grabben och jag var där för att kasta kasserade grejor och bråten. En del saker var relativt sätt sett inte riktigt slängfärdiga. Jag var till exempel väldigt trött på mitt bruna (väldigt fula) plåtskrin som jag fick när jag började högstadiet och som jag inte nänts hiva under minst ett decennium. I kväll skred jag dock till handling. Gissa om jag blev förvånad över att Albert (eller vad den vithårige nu heter) frågade om han fick ta hem skrinet.
Glad blev jag när bilbanan, den elektriska med transformatorglapp, även den hamnade i den relativt levande Albert Einsteins händer. Jag påpekade att banan inte fungerade så värst.
Jag kan köra bilarna för barnbarnen, sa han och ivern sprakade i hans ögon.
Framtiden är säkrad, tänkte jag och funderade över om det inte var en ganska relativ tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Trevligt, återvinning när den är som bäst!
En fin historia. Jag brottas med tankar kring min konsumtion nu i dagarna när jag går igenom skåp och lådor och sorterar ut sådant som inte används. Jag är "bra" på att slänga, som man säger. Min man är tvärtom (opposites attract, säger anglosaxerna, vad säger vi?). Mats tycker inte att vi ska byta TV (som jag vill för den vi har är FUL, STOR och förstör vårt fina rum) eftersom det är att kasta bort en funktionsduglig apparat som ingen vill ha om vi skulle annonsera på Blocket eller annanstans, den är stor och klumpig. En sådan som din Einstein gör ju saken lättare så att säga. Hemskt. Samtidigt måste jag säga att jag tycker att livet är för kort för dåligt samvete över ens livsstil. Viktigare vad man gör. Kanske blev det en virrig kommentar. Vad jag menar är att man måste se på handlingar, inte snacket: Åter engelskan: Actions speak louder than words. Dom får till det! Fast mina actions är inte helt bra, det är det som är problemet ...
Alla, javisst är det upplyftande.
Eva, när jag tänker efter finns det nog en Einstein lite varstans som är redo att ställa upp och ta över och emot.
Att slänga är väl rätt naturligt (organiskt?). Saker tenderar att ta slut, antingen rent praktiskt eller vad gäller affektionsvärdet. Att hålla fast vid det gamla är lätt som en plätt, men hur utvecklande är det i längden, att vara den som spar han har? Själv kan jag ha svårt att kassera, men jag lär mig ;)
Att köpa nytt är kul. Att låta bli lika gott.
Actions, definitivt!
Skicka en kommentar