Byxor på häcken

Det är märkligt hur lite som behövs för att känslan av natur ska komma över mig. I lördags tog jag det aningen tveksamma beslutet att cykla till en fest trots ett konstant regn från himlen. Väl på vägen blev dropparna allt mer ihållande och till slut forsade de ner. Efter dryga halvtimmens tur var jag sjöblöt, dyngsur och hade förutom att mulna även hamnat på villovägar. Det krävs väldigt lite för att just känna sig liten. Inte blev det bättre av att jag ringde värden, som helt missförstod var jag var och ledde mig till ytterligare irrvägar. Ytterligare en halvtimme passerade innan jag kunde byta om, smörja kråset och diskutera språk, väder och mycket till.

På vägen hem många timmar senare passerar jag det ena rock- eller discostället efter det andra, som pumpar ut rytmer och röster i den annars öde staden. När jag snirklar längs vattnet dyker plötsligt en krabat upp. Det är Kanin-Karin som korsar min väg. Hon ser inte så värst gammal ut. Det gör inte heller Kalle som kommer därefter. Sedan är det Konrads tur. Och så Katarina. Och så. Ja, hela gänget kaninvärlden verkar vara för mina trampor och resten av min nattliga tur är jag i trans och kollar efter Beata och Bengt eller vilka det nu var jag mötte.

Måndagen därpå cyklar jag förbi den mest bekanta av alla häckar jag brukar passera. Den är alltid grön. Även när den saknar blad. Vintertid lyser trots bristen på klorofyll. Att susa förbi där ger dig dessutom kraft. Den här morgonen lägger jag märke till att ett par byxor hänger på häcken. Ett par bruna gabardinbrallor. Ganska fina, men kanske inte så sköna i sommarvärmen. Hela dagen kan jag inte släppa tanken på byxorna och när jag åter närmar mig för att hämta kraft hänger de på exakt samma sätt. Likadant är det på tisdag. Onsdag har jag väldigt bråttom och klädernas vara eller inte hinner inte med mina ivriga tramptag. På torsdagen vill jag verkligen se vad jag inte förstår och kanske även känna lite grann försiktigt. Då är de borta.

Nu är det helg och jag känner mig som ett med naturen. Det är nästan så att jag svävar.

Burkar och bäver

När jag cyklade till skogen for jag förbi en man som satt på en bänk skymd bland träden. Han drack öl. Bredvid honom stod väldigt många burkar uppradade. Med grönskan som fond såg scenen moloket frisk ut.

När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.

Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.

Vägar

Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.

I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.

En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.

Åka och se

Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.

Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.

Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.

Hur det nu är möjligt

Vi lever i en föränderlig tid. Enligt SVT:s Rapport har arbetslösheten stigit med 50% sedan förra året. En krönikör, ledarskribent eller kanske en helt vanlig Svensson sa i tidningen eller på radion att det bildas ekonomiska bubblor när det spekuleras. Än spricker det hit än dit. I det sammanhanget kommer jag att tänka på kommunistisk övertro där nyckerna styrde, vilket resulterade i en överproduktion av konservburkar med ärtor samtidigt som tillförseln av margarin och ägg ströps. Hur det nu var möjligt. Hur det nu är möjligt.

När jag cyklar hem, igår eller någon av de andra dagarna som slutit sig, kommer en man med resväska kommande från en biltunnel, där bara motorfordon bör och får husera. Givetvis höjer jag på ögonbrynen. Att han är asiat gör det på något sätt ytterligare spännande. Kort därpå blir jag undanträngd av en fotgängare som förvirrat sig från trottoaren och istället intagit cykelbanan.

Varje morgon rullar jag förbi damen med hatten. Hon står vid samma fasad, är klädd i kjol, poplinjacka och så då Mary Poppins-hatten. Hon spejar neråt gatan dit jag ska och hennes skarpa blick ger mig ro till ytterligare tramptag. Men en av dessa morgnar riktar hon istället blicken uppåt längs fasaden. Samtidigt håller hon i stuprännan med båda händerna och hjälper liksom till med handväskan, som om hon höll fast byggnaden. Hon kramar rännan. Löven yr. Huset står stadigt. Själv tappar jag farten och tänker att snart är det som det alltid varit men aldrig blir det detsamma.

Stopp i trafiken

Cyklade rakt in i kontorstidernas verklighet i måndags och har knappt styrfart. Jag är i gott sällskap i varje fall sett till de individer och blindstyren som tar vägarna i besittning. Vissa cyklister envisas med att styra kosan åt vänster – i mötande trafik. Andra trampar i bredd. Eller så stannar de hux flux. Jag visar dock stort tålamod, inte minst för sydeuropeiska turister som får syn på något, vecklar upp kartan och börjar peka – i den dryga meter breda cykelbanan – bara för att upptäcka att de är vilse i verkligheten.

Till och med när ett helt kompani med rekryter sackar min väg andas jag djupt men när jag möter en bil som sicksackar på banan – nota bene på cykelbanan – är jag tvungen att vifta med armarna. Bägaren rinner inte över men det känns fan så tungt att ta sig fram och jag svettas ymnigt. Och då har jag inte nämnt alla x”%&HÖF/(= fyrhjulingar som varken blinkar eller växlar.

Man kan skylla på värmen. Vädret spökar ju till och med för Christer Fuglesang. Även om han och jag inte riktigt sitter i samma båt. Kanske är det segling vi borde ägna oss åt.

Hojen i ett huj & Hughes

Tog vid lunchtid en tur längs E18 och trampade ikapp med motorburna. Blev naturligtvis trött och vek av till Ulriksdals slott, en forn rojalistisk hemvist, och kanske därför det är så många som kvackar där - varningsskyltar för grodor kantade vägarna.

På väg därifrån tror jag att jag passerade en transvestit, men är osäker på om det var en man som ville vara kvinnlig, eller en kvinna som agerade man på ett lagom feminint sätt. Kostymen han eller hon bar bestod av kavaj med matchande byxor samt kritvit skjorta och svart slips.

Det var varmt idag så därför blev jag inte särdeles förvånad över att tjugo meter in i skogen se en äldre man sitta på en enkel campingstol och vagga en barnvagn. Själv cyklade jag snabbare än min skugga och var i Danderyd i ett huj. Sedan rullade hojen och jag tillbaka i än högre fart.

Regissören John Hughes (bl a Breakfast club) dog igår. Jag har aldrig lyckats ta till mig hans filmer om ungdomar. Däremot tycker jag att komedin Raka spåret till Chicago (Planes, Trains & Automobiles) med John Candy och Steve Martin glimrar. En mycket fin bloggpost om Hughes kan du läsa här.

Jag fick ett stalltips från en tonåring om att Sommaren med Göran är något att kolla in.

Den är bra, sa Alla smutsiga detaljers tös. De är roliga. Man skrattar mycket.

Det tar jag med mig. Döden är ovillkorlig men goda skratt …

Nanande gott

Var på Gotland förra veckan. Den anslående naturen skilde sig inte så mycket från andra vykortsmiljöer förutom att det var aningen kargare, kanske friskare skulle du säga, och både himlen och havet hade nog aningen annorlunda blåa nyanser än jämfört med fastlandet, i varje fall när jag tittade uppåt respektive mot horisonten från land.

Varje (eller i varje fall varannan) morgon cyklade jag och ena hälften av mitt värdpar runt Visby. Asfalten rann nästan genom hjulen och det gick väldigt lätt att trampa. Kanske berodde det på gotländskan som jag introducerades till under första kvällen på ön. Theresa Anderssons toner fick mig att gapa. Och smälta. Jag kan tillägga att frukosten därpå slank ner som en oljad kedja i ett eko från en sal av stenar. Det rasslade skönt och vara nanande gott.

Stolt, säker, snövit

Morgonturen är i sin linda. Bara några hundra meter hemifrån tar det stopp. Både en och två bilar tvärnitar och börjar krypa fram. Själv hänger jag över styret och är på väg att förbanna förpestarna. Istället gapar jag av förvåning. Mitt på vägen vajar en gås. Stolt, säker och snövit. Hur har hon eller han hamnat mitt i asfalten i stället för djupt inne i parken? Som värsta piratpartisten som bokat en enkel till Bryssel, bara för att jävlas med etablissemanget!

När jag cyklar upp bredvid den vaggande flanören saktar jag ner för att försynt fråga hur det står till. Det tycker jag hör till hyfs när det gäller vilsekomna turister. Men min närgångenhet uppskattas inte, för jag får ett väsande till svar. Hhhhhhhhhrrrrrrrsssrrrr, låter det.

Jag får lust att säga samma sak. 44 procent är undermåligt. Jag cyklar vidare.

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

Biten, hälften

Vi sammansatta varelser är nog ofta mer än en person, och vi är inte mer än vad vi delar med oss. Veckans kanske raraste kulturyttring är en kombination av sång och handboll. Visste du att Eskilstunalaget Guif sjunger ”Äppelbiten” varje gång de vunnit en match? Ja, det är klart du visste. Men kolla här då, här är mannen och supportern bakom sången. Och i morgon är det final mot Alingsås i Globen.

Vrålen ”Ooh, aah, Can-to-na” kommer säkert att ljuda i Ken Loachs nästa film, Looking for Eric, en tragikomedi om en man som mister det mesta (jobb, familj, vänner) och till slut bara har en bild av den franske fotbollsspelaren Eric att ty sig till. Den ska jag se.

I en backe såg jag hur en kvinna med en barnvagn korsade vägen och mötte en man som ledde två cyklar. Hon började inte sjunga men gasta på ett främmande språk. Kanske sa hon ”Hur tänker du!? Ska jag cykla med barnvagn?” eller ”Vad trevligt att du kommer, men var är din andra hälft?”.

I sitthöjd

På vägen hem cyklade jag förbi Gamla Stans tunnelbana och där i ett ingenmansland mellan stängsel och cykelbana satt en asiatisk man på huk och dinglade med en cigarett. Kvinnan bredvid såg sådär fruset stel ut på det där avslappnade sättet, som avväpnar just för att det är en sådan lugn posen utstrålar ett sådant lugn. Även kvinnan rökte. Den femåriga flickan som stod emellan dem tittade intresserat på de rykande stumparna och plötsligt tyckte jag att hon verkade vilja fånga dem, som om de vore fjärilar. Hon kurade ihop händerna och fångade nästan röken. Eller så kanske hon fixerade ögonblicket av mamma, pappa, barn, rök. I Stockholm.

En hel del kvarter senare hade en kvinna ställt upp en låda i gräset vid stigen intill vattnet. Hon såg pillemarisk ut, och själva boxen liknade både skokartong och bärbar skivspelare. Jag tyckte att ett märkligt ljus steg från tinget, och jag blev så till mig att jag inte stannade och frågade vad som hände, vad jag varit med om.

Skulle kvinnan kunnat svara? Går det alltid berätta vad som pågår? När det gäller att sitta lågt och på huk kommer jag att tänka på den japanske regissören Yasujiro Ozu. Han placerade alltid kameran i sitthöjd, så att linsen pekade snett uppåt mot skådespelarna. Om jag minns rätt använde han alltid normalobjektiv. Hans Föräldrarna är en av de där få filmerna.

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.

Geng Kiew Wan

Förutom den senaste tidens jobbjox har jag varit på kurs och gjort en kortfilm, som jag gärna visar men här på aliasplatsen slow motion funkar det inte eftersom jag själv medverkar i filmen. Så jag sätter mig på sadeln och trampar mot väsentligheter.

Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.

Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.

En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.

Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.

Är det starkt?

Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.

Nej, inte så starkt.

Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.

Starkt var det. Och gott.

Skynda långsamt

Det byggs lite här och var i stan (speciellt här!) och igår for jag förbi en av alla dessa byggarbetsplatser. Där stod en ångvält som inte riktigt växt till. Passande nog satt en parvel bakom ratten. En lampa var tänd men fordonet stod stilla och mannen (säkert pappan) bredvid verkade ha koll. Han såg dessutom stolt ut. Det gjorde förresten båda två.

På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.

Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.

Anders eller Andy

Efter en morgonurladdning med undflyende f-ckmän rullade jag då för första gången med mina två hjul, åtta växlar och höj- och sänkbara styre. På gatorna svävade jag fram utan fotbromsar och hade ett lite saligt leende mest hela tiden. Det satte sina spår när jag for förbi folk, för det var väldigt många som log och stannade upp.

Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!



Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.

Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.

Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.

K, du och jag

Vårt badrum renoveras. Någon timme efter lunch ringer K, som ska montera inredningen. Han skriker och tuggar nog lite fradga.

Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.

Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.

Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.

Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.

Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.

Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.

Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!

Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.

För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.

Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.

På torsdag trampar jag mina första meter.

I ur som i skur

Det var på lördagseftermiddagen jag mötte henne. Klädd i grönvit overall med gråa partier. Håret fladdrade tufft i regnet. Hon tog sig nerför backen i ett majestät med en stålblick som borrade genom regnet. På ett självklart sätt intog hon gatan, vars ena sida täcktes av en gigantisk pöl.

Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.

Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.

Stilla på cykeln

På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.

Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.

När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.

Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.

Redo för mörker och hälsningar

”Strata” heter samlingen av poeten Helena Eriksson. Det är inte alltid lätt att träda in i hennes fiktioner, men den trägne belönas rikligen.

”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”

Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.

Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.

Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.