Sedan några veckor tillbaka skriver jag korta historier på grekiska, som min lärare rättar efter varje lektion. Den senaste, en saga om ballonger som flyger iväg, exploderar eller skrumpnar, är jag extra glad över. Så när jag under tunnelbanemorgonen hör att en grekisk förskoleklass sitter i samma vagn känner jag instinktivt att jag måste rikta mig till dem och läsa min ord.
Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.
Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Även om ballongerna sprack och skrumpnade så ville dom flyga först.
Och som dom flög!
Fortfarande tacksam över din fina blogg. Hoppas allt är gött.
//Staffan
Det gläder mig, Staffan. Jag blir rörd.
Jodå, det knallar. Upp och ner i en strid ström.
Ja, även jag gillar din personligt hållna blogg. Grekiska, svårt, härligt. Fint att skriva sagor. Det är svårt nog! Det är ett vackert språk, tänkte lite på det i Lissabon när jag hörde portugisiskan. En del ljud påminner.
Obrigado!
Vad lyxigt att få gå i Lisabons trånga gränder. Har aldrig kommit dit. Kanske kan jag ta spårvagnen.
Ja, jag kan tänka att du skulle gilla det. Fast cykla är nog svårt där, utom vid vattnet. Det är väldigt kuperat.
Skicka en kommentar