Samma dag som min fru opererades ändrade jag fokus. Bokstavligt. Min blick riktades mot brösthöjd och hur jag än försökte, vilka pinsamheter som än följde, så kunde jag inte låta bli. Jag var så nyfiken. Hur skulle det bli? Hur skulle de bli? Mindre, javisst, men på vilket sätt? Vilka sätt?
Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.
Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Det var ju intressant det där med den manuella undersökningen. Jag gör det aldrig, jag är som strutsen som sticker huvudet i sanden, trots att min egen syster hittade en cancerknöl så och trots att jag själv sett mig till ett malignt melanom på min egen kropp. Man kanske ska vara glad eller hur man ska säga, att det finns typer av cancer som man kan känna sig till. Det finns så mycket i det fördolda. Jag hoppas att din fru får det fint med sin nya brösthöjd. Fint att hon gick med på att du skrev om det. Vi behöver lite mer öppenhet kring sånt här svårt. När jag berättade på mitt jobb att jag hade malignt melanom var det någon som sa att det var modigt av mig att berätta det. Jag förstår om man inte klarar av att berätta sådant för att det är svårt att hantera omgivningens frågor eller den egna oron i förhållande till andras men - modigt? Nåja, vi är alla olika. I varje fall, jag önskar allt gott till fru Slow och att du kan höja blicken snart!
Allvarligt ämne men jag kan inte låta bli... Jag tror att det en del av Kd-konspirationen, man ska inte kladda på sin egen kropp sa dom va?
;-)
Javisst är det märkligt, Eva. Sjukdomar kopplas ofta till skam o d känslor. Susan Sontag skrev bra om det utifrån aids men också cancer.
Sedan är ju sjukdomar av det här slaget tunga så att vi har skygglapparna i beredskap är väl sunt även det.
Frun hälsar!
Hihi, Alla. Bättre kladda på kroppen än kludda på själen.
Skicka en kommentar