Byxor på häcken

Det är märkligt hur lite som behövs för att känslan av natur ska komma över mig. I lördags tog jag det aningen tveksamma beslutet att cykla till en fest trots ett konstant regn från himlen. Väl på vägen blev dropparna allt mer ihållande och till slut forsade de ner. Efter dryga halvtimmens tur var jag sjöblöt, dyngsur och hade förutom att mulna även hamnat på villovägar. Det krävs väldigt lite för att just känna sig liten. Inte blev det bättre av att jag ringde värden, som helt missförstod var jag var och ledde mig till ytterligare irrvägar. Ytterligare en halvtimme passerade innan jag kunde byta om, smörja kråset och diskutera språk, väder och mycket till.

På vägen hem många timmar senare passerar jag det ena rock- eller discostället efter det andra, som pumpar ut rytmer och röster i den annars öde staden. När jag snirklar längs vattnet dyker plötsligt en krabat upp. Det är Kanin-Karin som korsar min väg. Hon ser inte så värst gammal ut. Det gör inte heller Kalle som kommer därefter. Sedan är det Konrads tur. Och så Katarina. Och så. Ja, hela gänget kaninvärlden verkar vara för mina trampor och resten av min nattliga tur är jag i trans och kollar efter Beata och Bengt eller vilka det nu var jag mötte.

Måndagen därpå cyklar jag förbi den mest bekanta av alla häckar jag brukar passera. Den är alltid grön. Även när den saknar blad. Vintertid lyser trots bristen på klorofyll. Att susa förbi där ger dig dessutom kraft. Den här morgonen lägger jag märke till att ett par byxor hänger på häcken. Ett par bruna gabardinbrallor. Ganska fina, men kanske inte så sköna i sommarvärmen. Hela dagen kan jag inte släppa tanken på byxorna och när jag åter närmar mig för att hämta kraft hänger de på exakt samma sätt. Likadant är det på tisdag. Onsdag har jag väldigt bråttom och klädernas vara eller inte hinner inte med mina ivriga tramptag. På torsdagen vill jag verkligen se vad jag inte förstår och kanske även känna lite grann försiktigt. Då är de borta.

Nu är det helg och jag känner mig som ett med naturen. Det är nästan så att jag svävar.