Granar och fabriker

Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.

Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:

Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.

Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.

Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.

Konsulten, korruptionen

I gårdagens Uppdrag granskning förbluffades jag över konsulten Karin Törnqvist. Hennes rakryggade hållning var så inspirerande att jag nästan glömde bort att följa turerna kring de korrumperade kommunala bolagen.

Ibland har jag irriterat mig över den klumpiga klippningen och den mästrande berättarrösten. Inte i går. Det som imponerade var hur de lugna, direkta frågorna allteftersom fick människorna med makt att om inte gråta ut så i varje fall byta gestalt och bli skamsna skolbarn som med fingrarna i syltburken ertappats av magistern Janne Josefsson.

I chatten efter granskningsprogrammet står det att Karin Törnqvist blev av med sitt jobb för två veckor sedan. Säkert står kommande kunder i kö.

Haj faj

Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.

High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa

Haj faj

Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.

Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.

Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.

Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?

Liv, ansvar, brott

Livet kan aldrig bli en dröm, men livet på film kan tangera själva livet. Jag tänker på de olika parallellerna, när jag en natt – ironiskt nog väcks av en mardröm och – inte kan sova. I stället tittar jag på en tv-kanal, som sänder Tim Robbins drama ”Dead man walking” från 1995. I filmen följer vi en dödsdömds relation med en nunna. Ont och gott men även bot och bättring är teman som utvecklas. I slutet av filmen når mördaren insikten att hans handlingar varit fruktansvärda. I nästa stund bekänner han sitt brott. Bekännandet visar sig vara en stor lättnad för den dömde – och för den katolska systern.

Några dagar tidigare hade jag sett Gus Van Sants lysande ”Paranoid Park”, som har premiär i morgon. Filmens stora förtjänst är att den på ett ruggigt övertygande sätt skildrar en tonårig killes ånger över att han orsakat en annan människas död. Den stora frågan som drivs i dramat är om pojken ska berätta för någon vad han gjort.

Ska man snacka eller hålla käften präglade de nyligen uppmärksammade Kungsholmsrättegångarna mot 16-åringarna, som sparkade den jämnårige Ricardo Campogiani till döds. Just pojkarnas förnekelser försvårade rättegången men medförde väl(?) att de anklagade fick ringare straff än om de utförligare berättat om sina förehavanden under mordkvällen. Jag undrar hur det kommer sig att just de tonåringarna uppträdde så hårdnackade. Beror det på att deras advokater påpekat möjligheten att försvåra rättegångsarbetet om nej-svaren skulle dominera förhandlingarna? Eller har pojkarna anammat en kultur, som innebär att man nekar och skyller ifrån sig? Men är inte nekandet som princip en bra grogrund, en frodig mylla att utveckla sitt förakt inte bara mot sig själv utan också mot sina medmänniskor och samhället i stort? Vad händer då med begrepp som värdighet och respekt?

Att den mördade Ricardo Campogiani bara fick bli 16 år är ofattbart grymt. Men förlusten av hans liv får inte innebära att samhället skördar ytterligare liv genom att låsa in banemännen. De är tonåringar, barnrumpor faktiskt. De måste tas om hand, vårdas. Men framför allt måste de berätta. Annars går de sönder inifrån. Och då finns risken att de sparkar ännu hårdare nästa gång. Sorgligt nog greps två av de berörda pojkarna för ännu en misshandel i helgen.

Vem bär då ansvaret för att det är som det är? Föräldrarna? Skolan? Samhället? Kanske fiktionens verkligheter kan ge råd. I ”Paranoid Park” återges de vuxna som skuggfigurer, inte bara utestängda från ungdomarnas verkligheter utan också ointresserade av andra än sig själva. I en scen frågar mamman sin son en sak, varpå pojken förklarar genom att svamla. Hon nöjer sig med ett ”jaha, då så”. Den scenen är obetalbar och samtidigt så fruktansvärt tragisk. Vi kan göra en koppling till pojkarna i Kungsholmsrättegången. De ljuger, precis som huvudpersonen i Van Sants film gör det. Varför? Jo, för att det är vad som förväntas av dem. Återigen, är det en kultur att anamma?

Gus Van Sants film talar till mig och tilltalar mig på flera fronter. Vissa bildkompositioner är lika utmanande som konstverk och de skulle kunna uppfattas som svåra, till och med manierade om det inte varit för att hela filmen framkallar ett enormt flow. Berättelsen är uppbruten och förskjutningarna i tid många i både i bild och ljud. Jag kommer faktiskt att tänka på Andrej Tarkovskijs ”Spegeln”, som förvisso har en vidare berättelse som sträcker sig över flera decennier. Van Sant skildrar några dagar. Steven Soderbergs ”The Limey” vill jag också nämna i sammanhanget även om den filmen saknar såväl Tarkovskijs poetiska uttryck som Van Sants extrema känsla för nuet, nästan löjligt tydligt gestaltat med tyngdlösheten som skateboardåkarna upplever i ”Paranoid Park”.

Att ljuden i ”Paranoid Park” gång efter annan spelas baklänges förstärker den unge killens isolering, hans ånger och ångest. Och de otäcka oljuden fungerar även som en skarp kommentar till misslyckade föräldrarelationer och till den totala oförmågan att tala, prata, gadda. För vem ska killen i öppna sig? Och hur? Ja, hur? Hur berättar man? Skriv ett brev, föreslås det i filmen. Ta hjälp av religiös person, säger ”Dead man walking”. Snacka med mamma, pappa, någon vuxen. Kanske är jag naiv men förhoppningsvis hyser vi alla en önskan om en bättre värld. Men så blir inte fallet om vi inte talar och på vägen svarar för våra handlingar. Vare sig i dödscellen, i Paranoid Park, på Kungsholmen eller någon annanstans.