Fyrverkeri av stolthet

Kommer in på en Broadwaypjäs om att komma ut, om tron på ett kristligt paradis och samtidigt fördömandet mot så kallade syndare, om att brottas med kärlekskval som får så stora proportioner att de av nödvändighet måste sopas under mattan. Next Fall heter stycket, som använder klichéer och robusta karaktärer lika lent och ledigt som majonnäsen, dillen och citronbiten på en räkmacka. Det är med andra ord en välgjord portion teater med både bitter och söt eftersmak. Att förtrycka en människas sexualitet är så mycket värre och starkare än att fördöma individers religiösa eller politiska val. Störst av allt är kärleken. Jag kan inte låta bli att blicka bakåt och undra det just är det här som är navet i Derek Jarmans filmer.

Kvällen innan vi åker över Atlantan är det ett infernaliskt hänförande fyrverkeri över downtown, Manhattan. Himlen lyses upp i närmare en halvtimme. Kanske utgår raketerna från kvarteren runt Ground Zero, kanske smälls de av vid vattenbrynet. Från takterrassen förstummas vi och glömmer bort att tugga i oss middagen. Vi inbillar oss att skådespelet är till vår ära – för att vi kom hit efter väldigt många år, inställda planer och diverse turer.

Samma dag som vi ska byta tidszoner kommer vi iväg till Greenwich Village. Där går årets Pridefestival av stapeln. Siren Bikers är speciellt tuffa. Glada är väl alla. Och stolta. Det är ett passande avsked.

Skrivet i stjärnorna

Vi gjorde en King Kong och tog oss upp i Empire State Building.

Precis som så mycket annat som man gör för första gången var känslan kittlande. Himlen låg som en filt över oss och molnen burrade upp sig vid våra nunor. Inte desto mindre önskade jag titta neråt.
Först lite.

Så än mer.

Lite till.

Därefter fanns ingen återvändo.












När vet man att man gjort rätt? Är det förutbestämt? Beror det på hur det känns?

Vi tog oss till Bryant Park, där vi kastade kula. Parken kallades tidigare för Needle Park på grund av att många sprutnarkomaner höll till där. Numera är platsen väl fungerande och välkomnande sedan företagen runtomkring bildat en stiftelse, som ser till att olika aktiviteter kan arrangeras av idealister som även får betalt för sitt kunnande.

Under boulespelet lirade vi med och mot en man, vars hjärta klämtar för en svensk kvinna. Sådant sker, den rytmen känner vi alla till men förvånande nog känner både jag och min fru damen ifråga. Vi från hemmavid. Han från här. Och så hon.

It's written in the stars, utbrast mannen när faktumet framgick.

Så kan det vara. Livet är kort och vägarna outgrundliga. Vi gör våra val. Stjärnorna lyser. På oss alla.

På låtsas på riktigt

Här i det stora Äpplet finns hjälpsamma människor som bestämt, närmast stiliserat frågar:

You guys don't seem to be from New York.

Vi går på Lexington Avenue, fortsätter till Bowery, om det nu inte är tvärtom, och möter dagens knarkare, affärsmän, kreatörer, parasiter och en massa andra som verkar vara inne på sina spår med sina speciella repliker. Det gäller alla förutom de som inte orkar utan sitter på ett trappsteg, sträcker ut en öppen hand och säger:

I'm hungry.

Det är många individer som bär upp den här stadens kulisser, dess neonskyltar, planterade träd och konstruerade skyskrapor, som ser till att den platta horisonten får något slags kuperande form. Är det på låtsas kan jag fråga mig. Svaret får jag när vi i Madison Square Park går rakt in i en filminspelning.

Någon dag senare går vi upp på terrassen till huset där vi bor. Nedanför oss sjuder Downtown, längre bort sträcker Manhattan ut sig och därefter resten av staden som inte vet vad sömn är. På terrassens trägolv ligger en kvinna och sover. Hon ser utslagen ut. Och då menar jag min, min frus och grabbens föreställning om vad det innebär av att ha gjort något av (eller med) någonting lite för mycket.

Nu är inte staden med sina många ansikten så värst förutsägbar, så några meningar in i den tidiga kvällens summeringar och planeringar vaknar kvinnan och kommenterar på engelska vad hon tror vi talar om på svenska. Och innan hon eller vi vet ordet av blir vi bjudna till en uppsättning av vad som möjligen kommer att bli en off-Broadway-föreställning – Talking with Angels.

Allt är inte vad det ser ut att vara. New York Dolls är inte en rockgrupp men väl en eskortfirma. Om nu någon undrar. Vi har fortfarande inte sett Brooklyn Bridge eller Central Park. Och sjöjungfruparaden på Coney Island missade vi trots att vi befann oss ett stenkast därifrån.

I kväll regnar det.

Stil

Det är så varmt och svettigt och så mäktigt att ta del av alla, allt och lite till men intrycken smälts inte bort utan ackumuleras.

Ibland när jag briserar säger familjen ett ord som får mig på fötter samtidigt som mitt huvud kyls ner. Det användes idag.

Det är kanske som det ska vara i staden där alla kör med sin stil.

New York

Jag ska promenera, se Brooklyn Bridge och Central Park. Innan dess förkovrar jag mig och hamnar i reseboken "New York" från 1974 av Mac och Turid Lindahl, där jag kan läsa:

"HERRAR SOM VILL BLI RAKADE
kan bli det på Manhattan. Rak- och frisersalonger finner man genom att se sig om efter en roterande polkagris. Den är frisöryrkets symbol i Amerika."

I en bildtext till en bild av en kvinna som sitter på en bänk läser jag:

"När mörkret faller över Manhattans västsida och Broadway, då minns de gamla den värld i vilken de en gång levde långt bortom haven. Denna ensamma kvinna visade sig komma från Vladivostok. Hon hade tillbringat åratal i Dachau, amerikanska trupper räddade henne ur det infernot. Nu var hon helt ensam med sina minnen."

På sidan därpå finns några textstycken. Ett av dem lyder:

"INGRIP ALDRIG
i gräl eller ev slagsmål. Sköt er själv och låt polisen eller barmästaren sköta sitt."

I stycket därefter fortsätter jag:

"TYCK INTE HELLER SYND
om de män – och kvinnor – som stöttar husväggar liggande på trottoaren eller sitter och sover i en port. Man kan alltid ge den fattige eller den blinde en slant. Men alla människorvraken är kända av polisen och lämnas ostörda, så länge de inte vållar bråk eller besvär. I Amerika kan man nämligen välja sin egen livsstil även om den är aldrig så simpel."

Var det verkligen så på 1970-talet? Hur är det nu?

Kurs

Drömde härom natten att jag körde bil från passagerarsätet. I skarpa ordalag försökte jag förmå föraren, att ändra kurs. I själva verket var det jag som satt bakom ratten. Det var såklart ingen lustig känsla och snart var återvändsgränden ett faktum.

I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.

Kallt, Capri

De senaste dagarna skiner solen ihärdigt. Ändå är det kallare än väntat och jag kränger på mig en tröja. Men det borde vara varmare. Det är ungefär som med Robin Söderling och hans matcher mot Roger Federer. Tills i dag fanns bara en vinnare. Nu är de två.

Jag lyssnade på en fin kulturdokumentär om den italienske författande mångsysslaren Curzio Malaparte och hans hus på Capri, som lär ha varit en avbild av honom själv. Programmakaren Andreas Kassel, en journalistisk mångsysslare, berättar om ögonblick från då och nu på ett trollbindande sätt. Emellanåt blir den hypnotiska essän mig övermäktig. Jag stannar upp och skriver ner för att bilderna är så starka.

På väg till Capri säger Kassel följande, och jag kan ana både oro och glädje bland stavelserna:

”Jag tar med mig en porträttlins till Capri med en brännvidd på 85 mm och en bländare på 1,4 – för det korta skärpedjupets skull. För att kunna fokus exakt där jag vill och inte förlora mig i den alldeles för stora ramen. Arkitektur är, när allt kommer omkring, det oändliga skärpedjupets konst.”

Eller hur?