Hjälp från Le Havre

Det mesta går att ordna bara alla hjälper till. Därför måste Sverige ta emot fler flyktingar från Syrien. Förstår du inte den ekvationen bör du se Mannen från Le Havre, en saga exponerad 25 gånger i sekunden och gjord med en sådan träffsäkerhet att Håkan Dahlby efter fullbordad sittning i biosalongen skulle säga något ömmare än ”fuck, you” till sina belackare.

En pojke och ett tjugotal av hans landsmän från den afrikanska kontinenten är inlåsta i en container. Tullen och polisen i Le Havre upptäcker flyktingarna och tänker skicka tillbaka dem till ursprungsdestinationen. Men pojken flyr. Han har som mål att återförenas med sin mamma i London. Parallellt möter vi en skoputsare och dennes krassliga fru.

Film är ett blickarnas medium och det är en särdeles magi när ögonkasten möter och undviker varandra eller drunknar i de sjöar iris och pupill kan bilda. Le Havre är en mötenas film och framför allt möjligheternas. Allt som oftast blir jag till mig av glädje av den tidlösa och gränslöst empatiska historien om solidaritet och humanism. Jag slår även kullerbyttor av de raka citaten till både fransk poetisk realism och amerikansk film noir. Vissa tagningar är ikonografiska och lika igenkännbara som när du, jag eller någon annan med behov att vara innerliga, eller kanske banala, ritar ett hjärta på ett papper. 

Att skoputsarparet heter Marcel och Arletty är väl ingen tillfällighet. Jag tänker på Marcel Carné vars filmer Dimmornas kaj, Hotel du Nord och Dagen gryr såg till att det sena 30-talet motstånd mot fascismen gestaltades samtidigt som människans behov av kärlek iscensattes. Arletty storspelade i flera av Carnés filmer och gav liv åt insikten att skinn på näsan förutsätter sårskorpor och rejäla malörer på livets landsvägar.

Det är lätt att bli högtidlig över Aki Kaurismäkis fina filmiska kommentar till det öppna och stängda Europa. Sverige måste ta emot fler flyktingar från Syrien.