Kandidat, klapp, kitsch

Är Noomi Rapace en stor skådespelerska? Klart hon är. Fågelungen till kvinna som hon gestaltar i Millenum-trilogin både biter och river på sitt sätt som får ilskan att puttra med aptitretande hämndlysten ånga.

Rapace kan bli aktuell för en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Hur mycket PR kommer det att kosta? Hur mycket är hon värd? Jag vet inte hur det var på the good old days, till exempel när Ingrid Bergman vann priset såväl 1944 som 1956. I dag talar man sällan om själva skådespeleriet. I stället framhävs lobbyisternas förmåga att saluföra en kandidat. På den gamla tiden kunde det kanske räcka med en klapp på axeln, eller på sin höjd ett rövslick. Det var väl då det.

Rainer Werner Fassbinder, den produktivt destruktive tyske regissören, påpekade någon gång att en Oscar, den köper man. Med tanke på att han själv dog för knappt 30 år sedan (utan att ha tilldelats eller köpt en Oscar) var det kanske inte så gemytligt när då begav sig. Fassbinders landsmaninna, den oefterhärmliga Marlene Dietrich fick aldrig den där statyetten. Frågan är om hon skulle tagit emot den. Nyligen såg jag Maximilian Schells (han fick en skådespelar-Oscar 1962!) dokumentär om Dietrich från 1984. Marlene, som för övrigt Oscarnominerades, heter den.

Den är en film om hur svårt det är att göra dokumentär när hjältinnan in spe vägrar låta sig filmas, eftersom, menar hon, det gjorts så många gånger förut. Att hon inte visar sig här och nu gör inget. Jag älskar henne. Hon är så otroligt tuff. Jag tycker synd om henne. Hon dissar sex men gillar spex. Hon förbannar den kvinnliga frigörelsen, föraktar jämställdheten och anser att det är vetenskapligt bevisat att en kvinnohjärna är hälften så stor som en mans. Dietrich vet allt om allt och en hel del om alla. Och det hon inte förstår eller anser sig stå över benämner hon kitsch.

”Marlene” är fantastisk. Och fantastiskt rolig. Ironin är Schells stora förtjänst. Det lugna sätt han bemöter Dietrichs provokationer på är föredömligt. Hans upprepningar är trivsamma. De smittar. Jag får en sådan lust att ge mig iväg över gränsen, kanske gränserna, och söka upp min heroine, mina hang-ups, och ställa frågorna som ger svar som frågar. Hur känns det att få en Oscar?

Kitsch är vad det är, skulle säkert Marlene sagt.

I ljuset, i mörkret

Skuggorna bleknar. Vi lever i galans och glittrets tid. I varje fall när tv:n är på och kändisarna rör på läpparna, lemmarna och höfterna. Vintertid avlöser tillställningarna varandra oftare än vanligt. Sport, musik, film ska dras av. Från och med igår är det svängom som gäller. Aftonbladet basunerar ut att Kitty Jutbring grät sedan hon sågats av ”Let’s dance”- juryn. Jag missade den scenen men noterade att Morgan Alling klämde fram glädjetårar efter sin cha cha cha.

Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.

Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.