Dikt, verklighet

Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.

Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.

Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.

Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.

Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.