Kropp, skratt

I förrgår kollade jag på episodfilmen Tube tales. Under en scen skrattade jag så mycket att kroppen började värka. Kanske jag släppte på en spärr. I går var jag tjock i halsen. I dag är jag en tunn sort. I morgon garvar jag säkert igen.

Relativitet, identitet och piano

Det hände för ganska länge sedan, men vad som var då och är nu blir ibland relativt. Som att en operation ibland följs av en annan, och min fru gjorde sig redo för skalpellen. Grabben och jag var inte det minsta beredda, trots vetskapen om dag, plats sedan månader tillbaka. Således darrade vi på manschetterna. Det blir ju lätt så vid sidan av, man är nära men ända inte där.

Nu har trycket över bröstet, alltså mitt, släppt och andningen går lite lättare. Det var såklart aldrig synd om mig. Men lite knepigt kändes det när fantasierna rullade om komplikationer som korvade sig fram likt skruvade makaroner. Grabben och jag tillbringade den ensamma kvällen med bröderna Marx upptåg i En dag i varuhuset. Chicos pianospel förtrollade och blev hypnotiskt fyrhändigt när Harpo satt bredvid. När den stumme brodern spelade harpa och hans båda spegelbilder körde sina race smalt vi ner i soffan som vattnet i bäcken, som porlar så där friskt att du bara flyter med. Vem som är hjälte är inget att diskutera. Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är nu.

Att veta vem man är brukar vara lättare än att förutspå hur det ska bli. Ibland går de båda storheterna samman och vecklar ut en fasansfull framtid. Libyern som skulle utvisats i går natt har fått tillfällig respit. Anledningen, att Migrationsverket slarvat bort mannens identitetshandlingar, framstår som komisk. Vore jag matematiker skulle jag säga att av två fel (utvisningsbeslutet + borttappade id-kort) blir resultatet gott, eftersom två minus som bekant blir plus. Vore jag Marxist skulle jag förutom att spela piano även säga att den myndighetslogiken ska vi utveckla. Det mår alla parter bar av.

Skådespel, sjukdom, sorg

Vissa roller är svåra att förändra, eller kanske ännu hellre att tolka. På vägen hem passerar jag två av de där kända skådespelarna, vad de nu heter, och de diskuterar. Mannen lutar sig aningen bakåt, när kvinnan talar och vice versa. När jag passerar dem säger mannen:

Nej, nej det var feltänkt från början. Jag visste inte det.

Själv har jag svårt att se duon som annat än skådespelare, trots att scenografin, kläderna och scenen saknades. När jag promenerar vidare funderar jag över undertexten i det de sa. Eller tänk om de pratade om tårtor och knäckebröd eller tyger och el. Kanske kommunismen, kapitalismen eller mediepluralismen var på tapeten. Varför inte sex?

Gårdagens Studio Ett innehåller ett förbluffande och upprörande reportage om en kvinna som varit sjukskriven i många år. Nu har en bedömning gjorts att kvinnan kan jobba 25%. Men innan hon hittat ett jobb ska hon träna på en låtsasarbetsplats. Jag visste inte att arbetsterapeuter har sådan rekvisita i sin verktygslåda. Här är reportaget.

Det är en ny roll Alla smutsiga detaljer nu har. Jag känner inte till hur den ska spelas. Jag förstår att den är ofrånkomlig. Härifrån tänker min fru, grabben och jag på dig och de dina.

Ventilation

Jag åkte bil. Sedan flyg. Jag kom till Kalmar. Jag är på kursen jag har min avtalsenliga rätt att gå på, och jag gnuggar de små grå. Våren är mest här och jag hostar in den i en strid ström i takt med att jag kiknar. Trots att jag rullat på två hjul är det inte så kul. Men det kunde varit värre.

Jag mår alltså inte alls så bra och igår morse höll jag på att inte komma upp för att rummets väckarklocka ballat ur. Till på köpet sjunger min mobiltelefon stumt för ljudet har lagt av. Och mitt i natten trodde jag att någon spelade experimentellt vibrato i korridoren. Det visade sig att min ytterdörr var spelman, och ventilationen i byggnaden intstrumenet.

Igår kväll la dasset av men det lyckades jag fixa. Jag kom upp i morse och känner mig här och nu. Dag för dag.

Go go ga ga

Har haft segfeber som inte släpper taget men har inte kommit för mig att googla för att kolla upp diagnosen.

Ett vårdföretag har enligt egen uppgift gjort en undersökning om datoranvändares googlande sjukkonsultationsvanor. DN skrev en längre notis om rapporten i dagens tidning. Jag undrar vad haken är, vad vårdföretaget har att tjäna på det hela, mer än publiciteten och inte minst att landets största dagstidning citerar dem. Säkert dansade de go-go till morgonfikat.

Spanandet får vänta. Jag har som sagt det lite segt just nu. Ga ga.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!