Muller med Jones av Haggis

Det är inte många skådespelare som lirar med sina porer. Tommy Lee Jones gör det.

Finnar, fnöskhud, fina hårstrån. Jones kinder kommer till sin rätta i ”In the valley of Elah”, som har premiär nu på fredag. Han spelar en pappa som varit militär och nu gör sonen samma karriär. Efter tjänstgöring i Irak och tillbaka på en militärbas i USA har sonen avvikit. Deserterat. Pappan beslutar sig för att leta rätt på pojken.

Under filmens gång genomgår Tommy Lee Jones figur förvandlingar. Närbilderna är många, nästan plågsamt täta och registrerande. Ansiktet blir som ett landskap och ju längre pappan söker, desto fårigare blir det. Kullarna, kratrarna, fördjupningarna flyttas, spänns, växer. Mullrar.

”In the valley of Elah” är en otäck påminnelse om att krig ställer till det. På våra longituder och latituder med flödet av bilder, texter och ännu fler bilder är det lätt att blunda för och stänga ute alla oroshärdar. Men, ursäkta om jag bokstaverar, varför ska vi blunda eller stänga? Det är ju i mötet med den andre, som vi får vår bekräftelse och vår rättighet att leva.

Paul Haggis film gestaltar också något så svårt som sadism; inte bara själva yttringen utan hur det kan uppkomma, hur dess rötter gror och tvinnar sig, hur slumpmässig ondskan kan te sig. Jag undrar om jag sett något så drabbande sedan ”Natt och dimma” eller sedan jag läste Primo Levi och Lenke Rothmann. Haggis väljer förvisso att berätta utifrån andra perspektiv än offrens. Det blir starkt ändå. Budskapen går fram.