Ring, ring

Det ringer stup i kvarten och vi skyndar oss för att svara. Det är tidens melodi. Jag har svårt för både takten och refrängen i de allt ihärdigare och allt mer förvirrande ringsignalerna. På film och i en redigerad verklighet är det lättare att acceptera de mobila maskinerna.

En nalle spelar stor roll för handlingen i ”In the valley of Elah”. Regissören Paul Haggis använder mojängen på ett både läckert och överrumplande sätt. Telefonen blir ett redskap i sökandet och i upptäckten av det fasansfulla och tragiska.

Ett mer vardagligt telefonerande sker i ”Caramel”, som har premiär imorgon fredag. Den är en libanesisk dramakomedi som tar genren på fullaste allvar och skoj. Nadine Labakis fjäderlätta och sköna film är en oemotståndlig godbit om kärleken eller bristen av densamma i Beirut.

Att filmen utspelar sig på en av jordklotets mest drabbade platser syns inte; krigen, soldaterna, såren, verkar (nästan) spårlöst borta och lidandena är av de amorösa slagen. Kvinnor och en och annan man är förälskade, avundsjuka, bittra och så hungriga på livet att jag fortfarande suger på ”Caramel”. Läs min aptitretare från december.

Numera stänger jag ute ring, surr, tjut, tut och spel på bussen, jobbet, i affären, parken. Men har jag möjlighet så lyssnar jag nyfiket på samtalet som följer. Alltid blir jag en erfarenhet rikare. Någon gång fantiserar jag om vem samtalspartnern är. Ibland lägger jag mig i vad som sägs.