På väg till jobbet stod tunnelbanetåget stilla vid perrongen och kvinnan som stigit av stod stilla även hon. Inte den minsta rörelse och jag skenade genast iväg och fick för mig att hon skulle trycka in sitt huvud i samma ögonblick som dörrarna stängdes. Inte nog med det. Hon skulle sjunga också. Då skulle jag börja klappa händerna bara för att upptäcka att rytmen var oregelbunden och då skulle jag höra att sången var utan melodi och tonerna knappt hörbara. Kanske skulle jag skratta åt mumlet och sjunga även jag.
Dörrarna var öppna i en evighet.
Imorgon är en ny dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar