Knappast full koll

Ibland har jag inte koll på mig själv. Jag tog ett annat tåg än jag tänkte och fick mig en vidare tur än planerat. Nu har jag hämtat upp mitt bagage i en annan vagn och klev av på något slags perrong, jag vet inte vilken. Cyberrymden är också sådär klurig, och speciellt mjukvarorna spelar spratt. Försäkringskassan verkar ha tagit i så det knakat och gjort hejdundrande felsatsningar, eller något. Efter att ha läst en och två artiklar i dagens DN förstår jag fortfarande inte vad som hänt, hände, händer annat än att pengarna rullat.

Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.

Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.

På väg på vagnen

Det var 10 biljetter kvar till Of time and the city. Då klev jag in i handlingen. Visningen är om två veckor, men redan nu hoppar jag på spårvagnen och tar mig en längre tur.

Filmen kommer från Elbląg. Den skulle kunna vara en favorit i repris men är det inte. Spårvagn i Elbląg linje 1, del 1 heter verket. Det skulle kunna kallas för spårvagnsporr.



Jag får se när jag stiger av. Paus.

Peace, Love & Understanding

Game, set, ping-pong

Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.

Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.

Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.

Mög & skit

Skit också, jag kommer inte att kunna åka till Göteborgs filmfestival det här året heller. Dubbelskit är att Terence Davies dokumentär ”Of time and the city” ska visas, och enligt katalogen har den – trippelskit! - ingen svensk distributör. Davies filmer ska ses på duk. Hans drama ”Distant voices, still lives” är en tragedi, musikal och ett poem på samma gång. Och dessutom film som flödande, fokuserat måleri.

Ytterligare mög är att poeten Inger Christensen avled i veckan. Sedan några månader vandrar jag i hennes ”Alfabet”. Det är mödosamt och avkopplande och ganska ofta virrar jag bort mig. Bloggen Occident skriver fint om Christensen. SR har ett kort program om henne.

Mer skit är att jag bär på någon geggamoja som tjockar till halsen och skruvar till magen. Men jag verkar frisk. Imorgon ny vecka.

I ljuset, i mörkret

Skuggorna bleknar. Vi lever i galans och glittrets tid. I varje fall när tv:n är på och kändisarna rör på läpparna, lemmarna och höfterna. Vintertid avlöser tillställningarna varandra oftare än vanligt. Sport, musik, film ska dras av. Från och med igår är det svängom som gäller. Aftonbladet basunerar ut att Kitty Jutbring grät sedan hon sågats av ”Let’s dance”- juryn. Jag missade den scenen men noterade att Morgan Alling klämde fram glädjetårar efter sin cha cha cha.

Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.

Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.

Summering

I dag bad jag om ursäkt för en grej jag indirekt orsakat. Svaret tillbaka var nog aningen syrligt. Jag tycker det kan vara svårt att kommunicera.

Att ta ut torsken i förskott funkar – om man nu vill det. Lasse Lagerbäck lockades att göra det i dagens DN, men det är bara rubriken som talar om att förbundskaptenen tvekar om landslaget ska kvalificera sig till VM i Sydafrika.

Bollen är rund, men vad ska jag tro om informationen om kriget mellan Israel och Palestina. Spectator och DN menar att den norske läkaren Mads Gilbert inte har ett fläckfritt förflutet och därmed inte går att lita på. Den israeliska journalisten Amira Hass, då? Hon bor i Palestina. Kan jag med hull och hår ta till mig hennes ord i DN?

Att gå ut några minuter funkar nästan alltid. En time out från sig själv eller andra gör ofta susen. Är ljuset anslående kommer värmen på köpet.


Filmen ”Gomorra” har premiär idag. Den är tung och sorglig. Rekommenderas varmt.

Och nu är det helg.

Som på räls

Det regnade i tunnelbanan i morse. Fullkomligt forsade. Sådär smygande. Tåget saktar in, ljudet ökar, dörrarna öppnas. Det dånar.

Barnen i vagnen gapar ikapp över vattenfallet som dansar över väggen på perrongen. Snart hakar alla vuxna på. Själv kommer jag på mig med att drömma mig bort till en varm plats. Ljudet av vatten är speciellt.

Det tar ett tag för mig att förstå att det är en städare, som högtrycksprutar bort klotter. Som han sliter. Vilken upplevelse han förmedlar. Jag håller på att missa stationen jag ska gå av vid. Resten av dagen går som på räls. Även när snön yr.

Rap onsdag kväll

Grabben lagade middagen ikväll. Salladen med isberg, rivna morötter och tomat kryddade han själv, trots att han inte äter blandsallad och inte tycker om dressing. När han mixat klart det gröna röda orangea sköna kunde jag inte låta bli att fråga om blandningen inte såg god ut.

Nej, svarade han kort och gott.

Jag var med i köket sådär vid sidan av hela tiden och gick honom på nerverna. Jag är ivrig och aningen petimetrig ibland, så strax innan vi skulle sätta oss till bords fick jag gå ut och hämta andan. Bra var det. För salladen slank ner, liksom hamburgarna och riset. Ost- och kesellaröran svängde jag ihop; det finns gränser för vad och när det ska göras i köket – och framför allt vem som ska utsättas för röriga geggor. Efteråt rapade jag vid bordet. Det händer aldrig annars.

12, 20, 600

I SVT24:s nyhetssändning igår vid midnatt uppgavs att under måndagen dog tolv barn i Gaza. Tolv. Ett fotbollslag och en reserv.

Vid nästa sändning en halvtimme senare var dödstalet tjugo. Alltså knappt två fotbollslag. Man visade även ett inslag från NRK med en norsk läkare Mads Gilbert från hjälporganisationen Norwac. Han berättade om några av de kroppsskador han behandlat och de amputationer han och hans läkarkollega varit tvungna att utföra under dagen.

När jag torkat tårarna hittade jag ett krönikecitat, som fick mig att le en smula:

The last time that I visited the Israeli occupied territories, I got chatting to a Palestinian. He was a secular, educated man who had worked in the US, so I was astonished when he told me that he would vote for Hamas. Why, I asked.

"Because every day, the Israelis find a different way to say 'fuck you'," he told me. "By voting for Hamas, I'm saying 'fuck you back'." I laughed at the time. But – stripped of all the diplomatic and strategic rationales – that seems like a good summary of the tragic and self-defeating logic that lies behind the fighting in Gaza. (Hela texten av Gideon Bachman, Financial Times, finns här. Idag läste jag även Guardians blogg om Gaza-tragedin samt Jinge.)

11 dagar, mer 600 dödade palestinier. Enligt Guardian. En hel jävla fotbollsturnering.

Framtiden så att säga

Kvart i ett i morse i natt gjorde jag mig redo för resan hem efter en fest med vin, poesi och sång. Ja, en hel del snack och litta verkstad stod också på menyn. På pendeln norrut satt en djupt fokuserad tonåring med luvan nerdragen och hörlurarna fastklistrade. Hon hade passerat som vilken svartklädd yngling som helst, men nu pryddes bokpärmarna hon höll i handen med årtalet 1984.

Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!

Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Vattenhopp & spelplaner

Strax efter sommaren fick jag besked om att jag inte skulle få det där toppjobbet som verkade vara så fenomenalt kul. Jag hängde läpp ett tag men såg det sedan som ett kvitto på att det inte är så farligt att hoppa i vattnet.

Sedan dess har jag vant mig vid badtemperaturen och även kastat några bollar. Strax innan jul gjorde jag en för mig en annorlunda grej: jag ringde upp en kollega och frågade om tjänsten på hennes jobb var något för mig. Kan jag vara ärlig, frågade hon. Så det blev inget av det, men stärkt av motgången hittade jag på ett eget jobb hos en annan arbetsgivare och skickade iväg en spontan ansökan.

Kanske flaskposten kommer tillbaka, kanske inte, har jag tänkt. Och nu, en handfull veckor senare, har jag fått några fina passningar, som jag dribblat vidare med efter bästa förmåga. Jag tror inte mina försök leder till något nytt jobb. Och så vad då? Frågan är om öppet mål är något för mig. Dessutom finns det andra spelplaner att lira på.

Faktiskt händer

Häromdagen var jag först prinsessa, sedan drottning och därefter kung av Thailand. Sessionen avslutades med att jag var träskmonster, argt sådant faktiskt. M & B, vars händer jag fångade, var på besök och bestämde agendan. Det var helt ok. Jättekul, faktiskt.

Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Skratt i natt & årets sista meny

Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.

Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.

Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.

Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.

En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.

Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.

Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.

Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.

Kompislull

Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.

För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.

USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.

Pinter

Dramatikern Harold Pinter dog på julafton.

Ett djupt andetag. Andan.

Det kan verka som om en evighet passerar mellan några av hans repliker. Och så sant som det varken kan sägas eller skrivas: tystnaden talar.

Guardian, Washington Post & DN skriver om Pinter och hans pjässkrivande och hans politiska ställningstaganden.

Den där kolbiten

Ingen skugga utan sol.

Ingen punk utan Lurkers. Jag tyckte inte om dem så värst och skulle förpassat dem till de undanskuffade skivbackarnas minnesplats, om det inte varit för den där kolbiten Shadow, som det fortfarande fyrverkerisprakar om.

God Jul

Frestelser

Idag är det minusgrader. Då värmer kalorierna.

I förrförrgår var det avsmakning av två sorters fudge med nötter, marshmallows och allmän frestelse. Det spetsades med triss i tryffel; rom allena, rom med russin och pricken över i:et - whiskey slingrandes runt chili. Ojojoj så smutsigt detaljrikt smaskiga de var.

Och i går, på festen i Trångsund, tryckte jag ner två knytnävsstora rocky road och en tennisboll till chokladtryffel. Nu är det jul.

Jag glömde kolorna, de riktiga tomtarna Humle och Dumle. Vem vet, det kanske börjar snöa.