Ventilation

Jag åkte bil. Sedan flyg. Jag kom till Kalmar. Jag är på kursen jag har min avtalsenliga rätt att gå på, och jag gnuggar de små grå. Våren är mest här och jag hostar in den i en strid ström i takt med att jag kiknar. Trots att jag rullat på två hjul är det inte så kul. Men det kunde varit värre.

Jag mår alltså inte alls så bra och igår morse höll jag på att inte komma upp för att rummets väckarklocka ballat ur. Till på köpet sjunger min mobiltelefon stumt för ljudet har lagt av. Och mitt i natten trodde jag att någon spelade experimentellt vibrato i korridoren. Det visade sig att min ytterdörr var spelman, och ventilationen i byggnaden intstrumenet.

Igår kväll la dasset av men det lyckades jag fixa. Jag kom upp i morse och känner mig här och nu. Dag för dag.

Långt borta här

Jag bytte handdukar precis. För grabben också såklart.

Han söker sina rötter men han verkar varken behöva vattna eller gräva. Däremot växer han helt otroligt. Förutom sms-kontakt så snackades vi vid i veckan och vi berörde gamla och jämnåriga, käk och elektricitet, humor och humör. Och så te, såklart. Han hade bränt tungan ett otal gånger, men nu lärt sig att hälla ut vätska på fatet och därifrån sörpla. Mmmm.

När det händer stora saker långt borta i stan blir det lilla häromkring ibland ansenligt. Som den här filuren. Det skulle kunna vara en marsmänniska eller en maskot, men sådana går inte äta.


Han kallas herr kålrabbi eller är det månde frun själv?

Plusgrader

Har haft lite svårt med ljuset, som sköljer över oss och samtidigt reflekteras i den efterhängsna snön.

Igår kväll tog jag vägarna förbi biografen och slog mig ner i mörkret tillsammans med ”Det regnar alltid i Provence”. Omgående fick jag dåndimpen av de lustiga karaktärerna som framstod så pass självömkande att de retade mina smaklökar samtidigt som de var så ömt tecknade att honungen från deras drag fick mig att gapa och säkert slicka mig om munnen. Det är en förträfflig film om mellanålders människor som är på väg eller kanske inte kommit någon vart. Uppbrott måste de hur som helst göra. Omgående, om en timme, aldrig.

Agnès Jaouis fina berättelse är sådan att den passar till kaffet med bakelsen eller varför inte till den varma rätten till middagen? Även till frukosten skulle gå bra. Däremot inte till salladen. Det blir för krispigt och då kan det bli svårt att uppfatta nyanserna i filmen. De små gesterna, mimiken, tonfallen bidrar till en behållning, som jag nog bär med mig ett tag. För övrigt tyckte jag väldigt mycket om både ”I andras ögon” och speciellt ”Se mig”, som gick på bio för några år sedan.

Jag tycker att det kan regna lite var och när som helst och ganska mycket, inte bara i Provence, och det kan vara påfrestande även om det som alltid gäller att hålla koll på kombinationen väder och kläder. Inte minst inombords är det viktigt att inte huttra, och att klä känslorna i kostymer och klänningar är en vinstlott för det inre välbefinnandet och dess behov av psykiska plusgrader.

Sa jag att våren gärna får slå sig till ro?

Fjutt och tugg

Livet går att ta med en klackspark fast man skjuter tåfjuttar.

Det är väl ganska självklart men ibland är det nödvändigt att klargöra det uppenbara.

Igår var jag på en folkmordskonferens och det var fullt så tungt som det låter men det fanns även plats för ironier av olika slag. Jag lyssnade på tre föredrag. Det var ett för mycket. Under det sista anförandet lät engelskan som tuggummi och fastän jag försökte lyssna i takt på tugget blev mitt medvetande en deg som bara jäste och jäste. Men, men, även de passningarna gick i mål.

Barn på nytt

Barn mår inte bra av att agas. Hävdar du motsatsen ringer det kanske i dina öron eller så ryggar du tillbaka när en handflata höjs.

Jorden är varken vår mor eller far, däremot vår unge som vi som bär ansvar för inför inte bara vår utan kommande generationer. Det krävs inte många eller långa filosofiska reflektioner för att komma fram till den slutsatsen. Därför är det förvånande att läsa S-Mp-V:s centerpartistiska kärnkraftutspel i dagens DN. Inte ens mellan raderna framgår det att frågan om avfallet ännu inte lösts – och väl aldrig kommer att lösas. Men andra ord: lite stryk skadar aldrig vår stora fina planet.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Sedan visste jag inte vad jag ville och då började jag lyssna på Jam, Clash, Au Pairs och TT Reuter. Igår var vi på Ritz/Debaser och dansade.


Innan dess fixade jag auberginen till lasagnen. Det vill jag kunna göra även i framtiden. Det tänker jag ta strid för. Men barn ger jag mig inte på.

Nyår

I veckan började det persiska nyåret. Eldstäderna tändes här och var som i bästa valborgmässoaftonstil. Det värmde.

Idag firar grabben det nya kurdiska året. Han är fem och en halv timmes flygresa bort, och min fru och jag hänger med läpparna då och då.

I morgon är jag inte äldre än att det fortfarande är Teenage Kicks som gäller. Bubblet ligger faktiskt i kylen och korken har väntat bra länge på att flyga iväg. Dessutom kommer Stenstorp med ett toner från då på USB, och Allas har med sig tjut. Det kräver sin bukett.

Resultat

I går morse skrattade jag vid frukosten. Min fru trodde att jag läste något roligt. Och AMF Pensions vice vd och förre vd skrattar nog hela vägen till banken, men summa summarum bildar deras handlingar ett sorgligt resultat.

I dag hörde jag en story om en andraklasslärare som tycker sig ha problem med tre av sina elever. När det blir dags att testa om klassen uppnår målen ställer magistern problemtrion åt sidan, eftersom de inte ska ”utsättas” för krav och prestation. Så klaras målen. Så behålls skolpengen. Så blir det resultat.

Nu läser jag att på webbtidningen Nyheter 24 bestäms journalisternas löner av läsefrekvensen på deras artiklar. Antalet klick avgör resultatet.

I takt med snön

I stort sett hela lördagen tillbringade jag i en boulehall. Det var Svenska cupen-slutspel och vi i klubben gjorde bra ifrån oss och hamnade på delad femteplats. Kontrasten mellan inomhushallen för kulspel och boendet på lantgård var anslående. Utsikten på söndagsförmiddagen fick mig att smälta i takt med snön.

På gården fanns hästar och får. De senare försökte jag fotografera, men det där med fokus för naturen verkar som förgjort för mig. Där ska i varje fall finnas tre djur. Titta noga.


På vägen hem passerade vi Jönköping och då gick vattnet och himlen ihop. En stund senare for vi förbi ett gäng tallar och där stod säkert ett trettiotal kor och verkade ha det hur mysigt som helst. Jag avundades dem, men vad kan jag göra, människa som jag är?!

Frustanden & flyt

Fick möjlighet att se thrillern Michael Clayton, som berättas med driv, tre hästar, snälla och elaka skurkar samt en och annan naiv oskyldig. Utan de lågmälda frustandena av trion fyrbenta vore det här slätstruken underhållning. Nu blir det som ett återseende med någonting som kunde agerats av Robert Redford eller Steve McQueen. Här spelar George Clooney the good bad guy som har barn men inte någon moral. Av någon besynnerlig anledning börjar han fundera över vad som är rätt och fel i tillvaron. Och inte nog med det: han gör ett val. Men varför så sker är som sagt dolt i de hollywoodska fabrikens pulvermosmanus och bland ridåernas flyttbara ihåliga rekvisita.

Den märkliga kameleonten Tilda Swinton gör dock intryck. Jag imponeras av hennes professionalism, och hon har en utstrålning som får det att se ut som om hon varken tagit någon regi eller ens haft ett manus framför sig. Replikerna och grimaserna avlöser varandra. Det flyter. Jag tror att det i Derek Jarmans The last of England går 55 minuter innan Tilda Swinton gör entré. Sedan medverkar hon i ytterligare två, kanske tre scener. Ändå är det hennes porträtt av den lyckliga och sedan sörjande hustrun, som sitter som en smäck.

Jobbar halvdag idag och åker iväg och lirar kula över helgen. Mentalt är jag redan där. Håll tummarna. Det behövs. För alla skador i klubben skulle kunna få Alfred Hitchcock att mysa och Agatha Christie att garva gott.

Glad i Marx

I Malmö tycker vissa människor att det är stenkul att protestera. I Groznyj anser andra att mord är ett religiöst dekret. I Norrköping hoar en Caroline när hon på ett otroligt skönt och snällt sätt väcker Janis Joplin och Edith Piaf till liv.

Vi har alla våra bakgrunder och på något sätt går det ena i arv till den andra. Det må röra sig inom familjen, släkten, laget, på puben, stadion.

Igår blev jag glad när grabben ställde följande fråga till mig:
Har du något av bröderna Marx?

Jag hittade En dag på kapplöpningarna. Efteråt citerade grabben scener ur filmen.

Men inte nog med det. Till middagen blev fänkålen vid sidan av (tillsammans med avokado, citron, citronskal och olivolja) den där smutsiga detaljen som överraskade vår allas gäst och höjde ribban. Stefan Holm lär förresten ha kontaktat Linus Thörnblad. Vackert, snart är det dags för höga höjder!

Sagor i verkligheten

När frågan om förlovning kommer upp börjar jag tänka praktiskt. Först och främst på det sexuella och vilka restriktioner kungligheter har och vad som får göras, vad som passar sig. Sedan tänker jag på det biologiska och den ålder vi lever i och huruvida det gjorts tester om än det ena än det andra för att säkra en arvinge. Tidens teknikaliteter har visats sådant kungligt intresse att rynkorna försvinner innan vi hinner säga snitt eller kanske snipp, snapp, snut…

En annan saga, som det tog lite tid för mig att se är den första Arn-filmen. Den var mysigare och mer familjevänlig än vad jag trodde, men jag saknade dammet i de vardagliga scenerna. Och skiten! För det är ju medeltiden det ska föreställa. Polerade ansikten så långt ögat når, förutom när dödsryckningarna sätter in. Mer puder åt SF.

Ingen saga utan krass verklighet är dokumentärfilmarens vardag, i varje fall de verkligheter som Kino valde att berätta om i kväll. Lyssna på det, det väcker både tanke och eftertanke. Att berätta sin historia är fortfarande ett moraliskt ställningstagande. Ta ställning men räkna inte med att varken kungariket eller drottningboet blir ditt. Om du nu ens hyste den förhoppningen…

Middagssnack

Wall-E är skitbra.
Just, den har jag glömt bort.
Det är den bästa animerade film jag sett.
Har du den?
Nej. Eller…Vill du att jag ska ha den?
... Nej.
Då har jag inte den.

Grabben och jag käkar. Frun i huset är ute. På bio.

Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.

Ulla Olin

I veckan fick poeten Ulla Olin av besök av döden. Hennes ord, eller kanske snarare attityd, om språk, liv och kärlek blev en av mina ingångar till poesin. Det är inte så länge sedan. Jag köpte Olins sista samling med nyskrivet, Oförklarligt lysande, när den kom ut 2002.

Redan första dikten, Åter vid isranden, fastnade jag för.

Här möts inte människor
men deras minnen
deras inte längre pulserande liv
men liv som har varit

och nu rör sig i ovaler, virvlande
bitar av någonting annat
som inte är men liknar dans
i former ovanför sig själva

Här söker sig delarna till ny
till ny helhet, ointaglig
Under isen smälter och porlar det
Så låter isen en stund före sin död

På nätet hittade jag en av Olins explicit självbiografiska dikter. Kompost heter den.

Mitt i bråten bilden av flickan
som i sin ungdom levde i och av böcker
Hungrigt slök hon världslitteraturens
höviska och mindre höviska sidor
Frisk som en nötkärna gifte hon sig
orörd men inte oberörd av skuggornas män
från Kung David till Dorian Gay

De blev snart nog överkörda
under verksamma vardagsår liksom
alla hamletar, robinsöner, runeberg
och södergranar liggande
under lager av skrivningar under
lektioner varvade med hushållssysslor
och (som ett Weibulls komposterings-
medel) barnbråk, barnvärme

Sent omsider får hon tid
att börja vända i högarna:
vilken jord det har blivit
att vila i, att växa ur …

Ett citat från Dylan Thomas fungerar som ett av mottona i Oförklarigt lysande: And death shall have no dominion.

And so it will be, vill jag tillägga.

Olikt likt väder kläder

Alla människor i Landskrona är likadana, i varje fall gäller devisen de som inte är svenskar och som invandrat till Sverige. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst en panikskriven artikel i dagens DN (ännu inte ute på nätet) om butiks- och bankrån i Landskrona. Den intervjuade politikern får ingen möjlighet att utveckla och förklara vad det är som gått fel och, viktigast, vad för slags åtgärder, planer som finns. Jag tycker verkligen det är ledsamt när det journalistiska resultatet blir enbart kontraproduktivt och larmande. Var är följdfrågorna? Något för quick response?

Lika barn leka bäst, heter det. Innebär det att tankarna stöps i samma form? En vän berättade följande:
För några veckor sedan satt jag och filosoferade på ett styrelsemöte. Kostymmännen (jo, bara män) beklagade sig över att branschen var som den var, att konjunkturen gick nedåt och vem vet när det går sämre än sämst och värre ändå. Sucken, stönen, pusten avlöste varandra. Ingen av dem (inklusive mig) påpekade att förra årets resultat var det bästa någonsin och året dessförinnan var det bästa dittills och det här året hade i positiv bemärkelse kört över budgeten.
Att rita fan på väggen kan vem som helst göra, finansministern inte minst när en lång, mörk, kall vinter blåser in i den ekonomiska depressionens skrymslen. Men för satan i gatan. Det finns inget dåligt väder bara fel kläder.

”Ebbe the movie” verkar vara en film ingen journalist tror på. Den kvalitativa slutsatsen drar jag efter att i DN läst dels en recension, dels ett ledarinlägg. Först förvånas skribenterna över att filmen gjorts och sedan tar de alstret till sina hjärtan. De likartade reaktionerna lockar mig till biografen. I en av DNs texter och i en av Sydsvenskans, menar man att det borde stått ytterligare ett manusförfattarnamn i eftertexterna, nämligen Anders Isakssons. Ska jag därmed vänta till tv-visningen eller ännu hellre läsa boken ”Ebbe – Mannen som blev en affär”?

Upp till kamp

Derek Jarman gjorde fantastiska filmer men ibland hade jag svårt att förstå honom. Dels för hans djärva associationer i bildberättandet, dels för att han drog in den homosexuella rörelsen i varje historia han berättade. Efter att ha sett filmbiografin ”Milk” om ledamoten i stadsfullmäktige i San Francisco, Harvey Milk, fattar jag Jarman bättre.

Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.

I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.

Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.

I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.

Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…

Hoppla

Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.

Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.

När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.

Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.

Dikt, verklighet

Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.

Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.

Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.

Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.

Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.

Rätt är knappast fel

Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.

Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.

Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.

Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.

Nötter, hattar, bröder

Jag vet inte om det var bättre förr. Men roligt kunde det vara.