Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.

Allt möjligt

Hade Strindberg skrivit en roman om fotboll hade en av huvudpersonerna, säkert en vänsterback med högerfot, haft storhetsvansinne och siktat på inte bara VM-guld utan också skytteligatiteln. I ett av de första kapitlen skulle vi ana stordåd med en modest seger à la den holländska vinsten över italienarna.

Med Zlatan är allt möjligt. Han skapar i stunden. Kreativiteten, håret och pondusen delar han med Strindberg. Den senare siktade mot guld, den förre är redan en slipad diamant men ibland når hans och kamraternas spel inte högre än kattguldsnivå.

I romanen om fotboll skulle Åsa Linderborg haft en given plats i startelvan. Jag hade hennes Mig äger ingen som sällskap under dagens tårdrypande lunch. Hon är såklart ingen lirare men hon kämpar jävlar anamma, ungefär som Dirk Kuyt gjorde i gårdagens drabbning. På en ytterplats skulle jag gärna se Karin Boye, men om det bestämmer August. Kristina Lugn vore garanterad en bänknötarroll med sin positiva energi.

1978 var året då Holland senast flög över Italien. Jag kommer ihåg Dino Zoffs sprattel efter Arie Haans kämpaskott från lååååångt håll. Och jag kommer att minnas gårdagens första mål, eftersom jag lärde mig något nytt om offside och att lagd spelare ligger. Det får mig att osökt tänka på skolorna och alla avslutningar den här veckan.

Vi lär för livet. Vägen är målet. Och allting är möjligt. Och så möts Sverige och Grekland ikväll.