Förlösande, förvirrande

Jag såg ”Little miss Sunshine”, en amerikansk komedi från förrfjol, i söndags och jag har inte gapskrattat så sedan jag såg bröderna Marx filmer för första gången. Jag vet inte varför den var så skojig, men en massa scener var så där förlösande och pinsamma, som de väl bara kan vara och bli vid middagsbordet, i minibussen och på snabbmatsstället.

”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.

Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.