Kabanossen, Peter Bratt & vildsvinsjakt

Dagarna går och jag har hamnat lite utanför tiden. Igår letade min fru och jag badrumsinredning och för lunch besökte vi en övergiven korvmoj och käkade var sin kabanossen med bröd. Kocken såg aningen moloken ut och köttet han serverade oss var lite bränt, lite för fett men det smakade. Gladare blev vi över det yngre parets glädje över att vi lämnade plats åt dem och deras två pojkar, som helt tvunget skulle dricka päronjuice.

Kvällen avrundade jag med de sista kapitlen om journalisten som grävde kring IB, Geijer, Serung och andra som på en massa jävla sätt doppat fingrarna i allehanda syltburkar. Jag är inte förtjust i memoarer men Peter Bratts ”Med rent uppsåt” rekommenderar jag. Vad som slog mig var att Bratt ganska tidigt i boken ger sig på konststycket att försöka beskriva hur han blev den han är. Parallellt, i boken, avsäger han sig alla likheter mellan sitt ego och sin journalistiska gärning. Det är starkt, tycker jag, även om det kanske är självklart i vår mediala värld, där en läppförstoring eller ett rövslick är handlingar som enbart kopplas till karriären. Eller?

Bratt frågar sig så ofta om grunderna för sin alkoholism att han blir tjatig. Men när han väl kommer till målet råder det ingen tvekan om att han har något att berätta. Att han som epilog väljer att duka upp en vildsvinsjakt låter jag passera. Han och Jan Guillou förenas säkert någon gång i något slags himmel eller helvete, där tiden säkert kommer att stå stilla.