Känsligt, kyckling

Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.

Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.

Tänk på skumgodis, sa jag.

Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.

De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.

Peace, Love & Understanding

Skratt i natt & årets sista meny

Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.

Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.

Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.

Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.

En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.

Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.

Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.

Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.

Kompislull

Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.

För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.

USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.

Haj faj

Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.

High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa

Haj faj

Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.

Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.

Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.

Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?

Bomber och badrum

Måndagar kan ha något särdeles speciellt över sig.

En sak med att renovera ett badrum är att rummet är helt utbränt och ser ut som ett bombnedslag. I nästa stund börjar jag tänka på människor, som lever i krigshärjade områden, där bostäderna aldrig längre blir sig lika.

När vi var utan vatten några dagar kom ett tjugo, trettio år gammalt fotografi över mig. Bilden, som är tagen någonstans på den afrikanska kontinenten, där torkan breder ut sig, visar en pojke som dricker en kos urin.

Håkan Dalby, som tävlar i dubbeltrap i OS, har hittills i år tryckt av 70000 skott, dvs ca 10000 i månaden. Ja, jag kan associera till en kulsprutas matning eller till hur många patroner som hittills nått Georgien. I natt och imorgon bitti smäller det. Heja, Håkan.

Grabben, min fru och jag köpte en dörr i dag. En enkel robust toadörr. 8 x 21. Den blir bra att stänga. Och att öppna.