Haj faj

Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.

High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa

Haj faj

Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.

Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.

Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.

Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?