Geng Kiew Wan

Förutom den senaste tidens jobbjox har jag varit på kurs och gjort en kortfilm, som jag gärna visar men här på aliasplatsen slow motion funkar det inte eftersom jag själv medverkar i filmen. Så jag sätter mig på sadeln och trampar mot väsentligheter.

Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.

Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.

En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.

Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.

Är det starkt?

Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.

Nej, inte så starkt.

Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.

Starkt var det. Och gott.