Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.
Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.
Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.
Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Turkiet måste erkänna folkmordet på de kristna!
Modigt och finfint - hoppas på egen kopia :-)
KaH, självklart!
Asd, det värmer. Absolut!
Wam bam poetry slam!
Sånger, i den riktningen javisst!
En sådan överraskning, allt möjligt. Inte minst skånskan ... Men också din historia som säger något om din bakgrund som gör dig rätt mycket mindre en "persona". Men skönt är det tycker jag. Berättandet var också typiskt tyckte jag. Men det var en del jag inte förstod.
Hej igen slomo. Jag ska försöka att förklara mig bättre. Det känns skönt att du trädde fram som privatperson, för mig som fått någon sorts relation till mannen bakom aliaset. Det var också modigt, jag vet inte om ASD menade på samma sätt som jag. Jag känner ju inte dig IRL, men det är modigt att lägga ut en egen produkt. Det som slog mig efteråt är, att jag har så svårt när det gäller bilder, att ta in både och samtidigt (se min recension om Kirkeby). Dina bilder är så fantastiska, inte minst bakåtgången (i tiden, inte annat), av ditt eget ansikte. Det andra lagret, berättelsen i ord, får jag jobba med separat! Förstår du? Och då slog det mig direkt att det var något i ditt berättande som påminner om hur du skriver. Rätt klurigt, faktiskt, men oftast med en speciellt vinst om man lyckas klura ut. Här är det en sorts saga som bygger på en hemsk och sorglig sanning.Så blev det efter fler tankar!
Glädjande att läsa, Eva!
Jag hade aldrig kunnat skriva den filmen om det inte vore för de inspelade samtalen med mina fastrar. De är orsaken.
Bilderna av mig fick bestämma formen.
Vad gäller sagan med dess alla mer eller mindre dokumentära inslag tycker jag om att berätta med den attityden. Kanske fortsätter jag arbeta på det sättet. Eller så jobbar-skriver-kladdar jag så hela tiden, vad vet jag. För javisst, det finns säkert en likhet mellan filmen och bloggandet. Säkert kan jag säga att utan bloggandet skulle jag aldrig gjort filmen (i varje fall inte på det sättet).
Skicka en kommentar