Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.