Ljus & mörker

I onsdags kom majnumret av brittiska filmtidskriften Sight & Sound. I går hade DN ett referat av aprilnumret, som alltså kom för en knapp månad sedan. Jag gillar den sortens tidningsslöhet, som i det här fallet motiveras av ett enkel summering av några artiklar (en av dem hittar du här) samtidigt som en viktig fråga blir belyst: den att en filmkopia sällan är sig lik från en biograf till en annan, eftersom filmfotografen ifråga inte haft möjlighet att kontrollera alla visningskopior.

Överför det här till en konstutställning med fotografier, målningar eller andra objekt. Gör sig ett verk av Magritte i totalt mörker? Funkar en bild av Tuija Lindström i flödande ljus? Och hur går det i biografen? Skådespeleriet förändras beroende på vilken ljussättning kopian ifråga har. Framstår skådespelarna som bättre eller sämre? Själv är jag trött på alla dova scenerier med Nicole Kidman. Men jag skulle definitivt vilja se både Michael Nyqvist och Pernilla August framträda i riktigt mörka partier.

Så i fortsättningen ska jag alltså inte raljera över ljusklaffelen i det Guldbaggebelönade fotot till Queen of Sheba’s pearls. I stället ska jag tillrättavisa biografmaskinisten eller ännu hellre klandra filmdistributören för såväl teknisk som känslomässig inkompetens.

Allt handlar om ljus och mörker, säger Rosel Zech bestämt i divan Veronikas gestalt i Rainer Werner Fassbinders fantastiska tragedi Veronika Voss längtan.

Kanske ska jag applicera de här möjligheterna på verkligheten. Hemma, på jobbet, i det offentliga. Vem vet vem jag kommer att möta, vad och hur jag ska uppleva. Vilka konsekvenserna än blir har jag valet att ändra förhållandena mellan ljust och mörkt. Och med hjälp av den ena eller den andra samt något eller några det framträder nyanserna allteftersom.

Nämnda DN-artikel (som ännu inte ligger på nätet) illustreras för övrigt av en bild med omslaget från aprilnumret – för tre år sedan. Slött och slappt. Det gillar jag.