Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.