Sorg som smälter

Brottets bana kan vara lockande och cykelrummet i vårt hus nallades på en tvåhjuling för tredje gången på kort tid. Än mer upprörande var att grabbens mountainbike fallit någon klåfingrig på läppen.
Det känns som ett övergrepp, sa min fru.
Jag vet inte varför, men jag får dåligt samvete, sa grabben.

Såja. Sorgen över förlusten har ännu inte helt hunnit gro, och grabben växer likväl. Han och jag cyklade (han lånade min frus hoj) till biografen för att se en film för åldersgränsen straffmyndiga. Public enemies passade som handen i handsken – eller fingret på avtryckaren.

Filmen visade sig vara en välproppad actionrulle som fyllts av svulstiga dån och bombastiskt smatter, vilket knappast är konstigt när bankrån, 1930-tal och depression hör till ingredienserna. De obligatoriska loja scenerna som successivt pumpas upp med adrenalinstinn tuppfäktning innehöll dock ett flertal ironier, vilket gladde mig och många andra i salongen, grabben inkluderad.

Men, men, men. Emellanåt blev det tjatigt med allt flörtande med våld och lagbrott, kanske för att jag känner mig så innerligt ointresserad av att bryta mot lagen, ens i fantasin. Och hur mycket fetischism ska man egentligen behöva tåla?! Stundom fanns det ingen ände på alla vapenmynningar och växelspakar. För det är som så att Michael Mann, som regisserat filmen, inte är en virtous utan snarare en elefant som bullrar och brölar – många gånger med stil, ska jag tillägga. Kanske har du sett hans klumpedunsakter Heat med Pacino, De Niro & Kilmer och Collateral med Foxx och Cruise. Bom, bam, bäää.

Tillbaka till 30-talets Chicago så gillade grabben effekterna, såväl bild som ljud, kring kulsprutorna. Och jodå, jag håller med, det lät rått och det såg klumpigt ut att strida – och döda – med den tidens vapen. Dessutom kändes fräscht att titta och lyssna på. Vi båda var överens om att Johnny Depp var bra – utan att prestera ett höjdarspel, vill jag dock invända. Sista scenen är sådär fint smetigt hollywoodsk, ungefär som en lätt grillad marshmallow. Du gråter redan när den smälter i munnen.

Det är en sorglig film, berättade grabben för min fru när vi kom hem.

Dessutom har Billie Holidays musik en väsentlig del i det hela.