Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.
Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.
När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Pommes, musslor och majonnäs. Belgiens nationalrätt, och jag har ätit den på plats i Bryssel en gång. Med ett par belgiska öl till var det helt OK.
Mums.
jag har aldrig fått majonäs till mina musslor i Bryssel men vi får väl prova det också.
Kul att läsa din text och om associationen till Dagermans bok som jag inte läst. Det borde jag, jag har läst hans övriga produktion med smärtsam njutning som så många andra. Om han kan komma att ingå i vår svenska kanon så vore det helt rätt tycker jag.
Visst låter det gott, Alla. Lite danskt, väl.
Ja, Eva. Kan nån, kan Dagerman.
Skicka en kommentar